Raketen som svävade från jorden

När jag satt och slösurfade häromdagen snubblade jag över ett ord.

Rockoon.

Smaka på det. Ett ord fullt av löften för teknikesoterikern! En rockoon visar sig mycket riktigt vara en kombination av orden ”rocket” och ”balloon”. En raket som avfyras från en ballong. Bingo, alltså. Det bästa av två världar.

Tillåt mig till att börja med ta mig friheten att mynta det svenska begreppet ”rakong” för att slippa röra till grammatiken.

Det hela började med raketen Aerobee, en av USA:s tidiga forskningsraketer. Den sköts upp första gången redan 1947 med uppdraget att ta reda på strålningsförhållanden i den övre atmosfären. Under en sådan uppskjutning, från fartyget USS Norton Sound 1949, stod några herrar och ventilerade idéer om raketer. En av dem, en löjtnant M. L. Lewis, framkastade tanken på att ge raketen starthjälp med en ballong. Tanken var att raketen därmed skulle slippa den lägre atmosfärens motstånd, och därmed kunna ta sig betydligt högre än om den avfyrades från marken.

Denna idé fångades upp av ingen mindre än James A. Van Allen, som senare skulle bli central i starten av rymdkapplöpningen, och som var den som hade ritat den tidigare nämnda Aerobeeraketen. Han hade utfört höghöjdsexperiment med V-2-raketer som konfiskerats från Tyskland efter andra världskriget och hade blicken fäst i stjärnorna. 1951 blev han chef för fysikfakulteten på University of Iowa, och där kunde han utveckla sina ballonglyfta raketer. 1952 var det dags för avfyrning.

Men ballonger är notoriska för att vara svårtstyrda, och Van Allen tilläts inte släppa upp några av sina skapelser från land av rädsla för att de skulle trilla ner på någon eller något i Iowa. Istället uppvaktade han kustbevakningen, och fick möjlighet att ta med ett team ombord för att släppa upp dem från isbrytaren Eastwind som stävade mot Grönland.

Den första ballongen lyfte raskt till drygt 20 kilometer, men raketen avfyrades aldrig. En rakong till avfyrades. Samma problem, raketen vägrade tända. Teorier diskuterades inom teamet. Var det kanske den extrema kylan däruppe som spelade in? Van Allen tog till de medel som stod till buds: han hettade upp några burkar apelsinjuice, lade dem runt en raket, och svepte isolering runt allting. Den raketen tände.

Van Allen fortsatte att förfina denna nya teknik, och den visade sig vara mycket kostnadseffektiv – kostnaden uppskattades till omkring en tiondel av en markavfyrad raket med samma kapacitet. Snart gav den också vetenskapliga resultat, när Van Allen kunde påvisa strålningsbälten på hög höjd runt jorden som var betydligt kraftigare än vad vetenskapen hade förutsett. Han fortsatte arbeta med rakongtekniken under femtiotalet för att fortsätta kartlägga den övre atmosfären. Idag är hans namn mest känt för Van Allen-bältena, de bälten av laddade partiklar som hålls på plats av jordens magnetfält.

Dessa bälten ligger dock alldeles för högt över jordytan för att kunna fångas upp av Van Allens rakonger. Istället hittades de inom ramen av Explorerprogrammet, accelererat av den sovjetiska uppskjutningen av Sputnik. Van Allen hade fått med ett experiment för avläsande av kosmisk strålning, designat av honom och hans forskarstudenter, på en av dessa satelliter, och de sköts upp från marken – precis som resten av rymdkapplöpningens raketer gjorde.

Rakongen hade kunnat sluta där, som en experimentell teknik i rymdfartens barndom. Den hade sina problem, som svårigheten att styra ballongen innan avfyrning och risken för att jetvindar på hög höjd tar raketen utom radiokontakt. Men det mycket låga priset och det låga luftmotståndet på hög höjd har hållit tekniken attraktiv, och faktiskt används den av många av dagens små privata rymdprogram, inte minst inom ramen för Google Lunar X-Prize.

Det låga luftmotståndet vid avfyrningen ger helt andra möjligheter vad gäller farkostens utseende. Låt mig därmed avrunda med att visa en bild på rumänska ARCA:s farkost Haas, som jag härmed utnämner till den vackraste rymdraketen någonsin. Visst är det spännande att se hur science fictionen biter sig själv i svansen: nog ser det här ut som någonting Jules Verne kunde ha hittat på, eller som någonting från ett omslag till en Isaac Asimov-bok?

Haas har för övrigt fått sitt namn av Conrad Haas, österrikisk-rumänsk ingenjör som anses vara den som uppfann flerstegsraketen. Redan 1529 beskrev han, och sköt möjligen också upp, raketer med två och tre steg. Han beskrev också deltavingen för att stabilisera sina raketer. Men det är en annan historia, som det heter.

Published in: on 2 februari 2010 at 23:41  Comments (2)  
Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: