Skuggan av Z, del två: bomber och reläer

Detta inlägg är del två i en serie om Konrad Zuse, mannen som 1936 lade grunden till den moderna datorn. Läs del ett här.

När vi sist såg Konrad Zuse hade han precis färdigställt Z1, världens första elektriska dator. Han konstruerade den av 30.000 figursågade metallskivor i sina föräldrars vardagsrum. Men han var inte helt nöjd med den. Mekanikens komplexitet krävde en finmekanisk precision som han helt enkelt inte kunde uppnå på egen hand, vilket gjorde maskinen opålitlig. Zuse valde istället att gå vidare med elektriska reläer. Han hade övervägt dem redan till Z1, men kom att välja metallskivorna eftersom de var kompaktare – en relämaskin hade förmodligen inte ens fått plats i vardagsrummet. Nu började han dock bygga en ny maskin.

Vi kan här notera att Zuse redan nu övervägde att bygga sin maskin med vakuumrör. Idén kom från hans vän Helmut Screyer, en ingenjör i högfrekvensteknik, men Zuse trodde först att det var ett skämt (han beskrev det som en ”Schnappsidée”). Men när vännerna diskuterat tanken kom de fram till att den var fullt tänkbar. Elektronrör var åtskilligt snabbare än såväl mekanik som reläer. De fann dock att tekniken inte var mogen för det: logiska operatorer fanns inte i rörform, och de lämpade sig dåligt att seriekopplas på det sätt som behövdes.

Zuse återanvände det mekaniska minnet, som fungerade bra nog och var mycket billigt att bygga (och som han dessutom hade patent på), men konstruerade en ny beräkningsenhet av 800 begagnade reläer som han skaffat från gamla telefonväxlar. Resultatet kallade han Z2, och den övertygade honom om att reläer var en användbar teknik, och den tekniken ville han nu ta till sin fullländning.

Problemet var att Zuse började bygga sin Z2 1939, och kriget satte käppar i hjulet för honom. Han blev inkallad till soldat i infanteriet, och hade begränsad tid att arbeta med konstruktionen. Han vände sig till militären för att försöka övertyga dem om att dessa räknemaskiner var av nationellt intresse, men när myndigheterna fått klart för sig att han behövde flera år på sig fick han avslag – hur lång tid trodde han egentligen att det skulle ta att vinna kriget!? Hans maskin bedömdes som ”strategiskt ointressant” i ett Tyskland där kriget styrde allting. Men han slapp ifrån sin militärtjänstgöring, inte för att bygga datorer, utan för att fortsätta sitt gamla arbete med att konstruera flygplan.

Zuse arbetade dock vidare på sina idéer på fritiden och slutförde arbetet med Z2 1941. När han kunde visa upp en färdig maskin lyckades Zuse få upp intresse för den från statsmakten, och det tyska aerodynamiska forkningsinstitutet gav honom ett mindre anslag. De närmaste två åren skulle han tillämpa sina tankar på en dator helt byggd av elektriska reläer, kallad Z3, som skulle bevisa att denna teknik var kommersiellt användbar.

Med elektronikens hjälp kunde han nu också realisera sina planer på en mycket avancerad logisk beräkningsenhet. Den kunde förutom heltal också hantera flyttal – alltså decimaltal som beskrivs på ett sätt som är oberoende av decimalkommats placering, vilket möjliggör även mycket små och mycket stora tal. Detta behärskade t ex IBM inte förrän 1954. Den hade sinnrika metoder för att multiplicera och dividera med mycket få klockcykler, och kunde även beräkna kvadratrötter. Den hade till och med representationer för oändligt stora tal, och kunde hantera sådana oändligheter matematiskt korrekt. Maskinen kunde köras med en klockfrekvens på 5,3 Hertz innan reläerna började få överslag, vilket möjliggjorde multiplikation av två flyttal på tre sekunder. Som de tidigare maskinerna hade den ett minne som kunde lagra 64 tal, och var fullt programmerbar från hålremsor. Den bestod av 2400 reläer, vägde ett ton och had en strömförbrukning på omkring 4 kilowatt. Z3 var världens första fullt fungerande och generellt programmerbara dator.

Zuse hade vid den här tiden startat ett företag vid sidan om arbetet på aerodynamikinstitutet, och beslöt sig 1942 för att börja bygga en maskin kallad Z4 – denna gång med kommersiell avsikt. Men arbetet gick trögt under kriget. Hans tidigare arbetsgivare, flygplanstillverkaren Henschel, lät honom dock bygga två relämaskiner för att mäta ytan på vingar med. Dessa, kallade S1 och S2, bestod av 600 respektive 800 reläer och stod klara 1942. De var sannolikt de första datorer i världen som användes inom industriproduktion. S2 hade dessutom en analog- till digitalomvandlare, sannolikt även denna den första i sitt slag.

Arbetet med Z4 tog större delen av tiden fram till krigsslutet. Det blev allt svårare att arbeta i Berlin, och från 1943 bombades staden nästan dagligen. Zuse fick flytta maskinen till säkrare lokaler flera gånger, och de tidigare maskinerna föll alla offer för bomber. Till slut blev situationen i Berlin ohållbar. Zuse och hans fru Gisela, som var gravid vid tillfället, bestämde sig för att fly till Göttingen, där han skulle presentera sin dator för professorer på aerodynamikinstitutet.

Datorn i sig kom att göra detta enklare – men enbart på grund av ett missförstånd. Jag har här benämnt Zuses maskiner Z1-Z4, men det är något av en efterhandskonstruktion. Vid denna tid kallade Zuse dem för V1-V4, där V stod för Versuchsmodell, försöksmodell. Detta ledde till att militären misstog Z4 för att vara en efterföljare till den ökända raketen V2, vilket i sin tur ledde till att Zuse fick förfogande till en militär lastbil. I den flydde han mot Göttingen, med sin gravida fru i passagerarsätet och sin banbrytande maskin på lastbilsflaket. Men det han såg i Göttingen skulle få honom att fly vidare. I nästa avsnitt ska jag berätta om detta, och hur Konrad Zuse slutförde arbetet på Europas enda dator med hjälp av konservburkar och träsnittstavlor.

Published in: on 3 maj 2010 at 00:50  Comments (2)  

The URI to TrackBack this entry is: https://fordomsteknik.se/2010/05/03/skuggan-av-z-del-tva-bomber-och-relaer/trackback/

RSS feed for comments on this post.

2 kommentarerLämna en kommentar

  1. Europas enda dator, i slutet av 1943? Var inte Colossus redo då, undrade jag, men Wikipedia vet att berätta att den togs i drift först februari 1944. Frågan är om man inte dessutom kan säga den enda datorn i världen, för Harvard Mark I var inte operationell den heller förrän i maj 1944.

  2. […] om Konrad Zuse, mannen som 1936 lade grunden till den moderna datorn. Läs del ett här och del två här. Det är den 28 april 1945, endast dagar kvar av kriget, och Konrad Zuse med familj befinner […]


Lämna en kommentar