Underjordiskt utomjordiskt liv: E. T. vaknar efter 30 år

(detta inlägg är extrautrustning till Fordomstekniks kalender för 2014)

Plötsligt kommer forntiden tillbaka för att hämnas. Lika plötsligt kommer det nyheter som gör att en fordomstekniker måste ta bladet från munnen och få ett inlägg skrivet, för jag känner helt enkelt ett ansvar för att lägga medias summariska rapportering tillrätta.

Ni har säkert läst om det i nyhetsflödet under dagen: man har, efter alla dessa år, hittat E. T.

Men låt oss som vanligt backa bandet lite. En återkommande nebulös händelse dyker upp hela tiden när man forskar om TV-spelens historia: 1983 års TV-spelskrasch. Men för att begripa den får vi gå tillbaka cirka tio år till.

1972 presenteras världens första TV-spel för en värld som inte har en aning om vad ett sådant är. Det har egentligen inte utvecklarna heller och det är förstås något av ett problem, men så blir det när man uppfinner en ny typ av teknik. Det heter Magnavox Odyssey och består huvudsakligen av ett antal parallella kretsar med analog TV-teknik, som dock är digitalt ihopkopplade. Spelen i sig är ännu analogare, ty de är brädspel med kort och tärningar, samt en spelplan man fäster på TV:n. Elektroniken lyser upp spelplanen, men poäng och sådant får man hålla ordning på själv.

Det är en primitiv uppenbarelse, men som sagt, det är inte lätt att göra ett TV-spel om man inte sett ett. Men det säljer 330.000 enheter på ett par år och skapar en ny bransch för elektroniska spel i hemmet.

TV-spelens generation två börjar 1976 då Fairchild Channel F släpps, men kommer att domineras av stjänskottet Atari och deras konsoll 2600. Generation två är betydligt mognare maskiner, med digital teknik som har utbytbara spel. Just att spelen kan bytas ut är själva nyckeln till framgång. De gör att speltillverkarna kan låta andra utveckla spel, och spelen kan utvecklas och säljas separat.

Därmed kan en helt ny typ av företag dyka upp: spelutvecklare som inte gör egen hårdvara. Det i sin tur gör det möjligt för ett antal nya tillverkare av TV-spelshårdvara att dyka upp – de behöver ju inte göra spelen själva, utan kan låta mjukvarubolagen portera redan kända spel till deras plattform. Detta blir en självförstärkande loop där massor av spelkonsoller och massor av spel till dem fyller hyllorna på varje välsorterad elektronik- eller leksaksbutik.

Julen 1982 går allt överstyr. Alla tillverkare har kämpat för att få ut sina titlar i tid inför julhandeln och alla kommer ut samtidigt. Det finns helt enkelt inte kunder till alla. De olika plattformarna är en djungel. Många spel är dessutom framstressade av lycksökare och håller mycket tveksam kvalitet.

Mitt i detta står branschledande Atari med sitt nya flaggskepp till spel: E. T. the Extra-Terrestial. Filmen var 1982 års stora succé, och Ataris ägare Warner Brothers kämpar för att få tillstånd att göra ett TV-spel av det, trots att Atari själva är mer skeptiska. Tillståndet får man i juli, och Atari kraftsamlar för att bli klara med ett spel till julhandeln och börjar marknadsföra det massivt. För att hinna få det klart hoppar man bland annat över utvärderingar med pilotkunder.

Det visar sig vara ödesdigert. Spelet säljer bra till en början – tills folk faktiskt börjar spela det. Snart börjar dock klagomål komma: grafiken är primitiv och spelmekanismen komplicerad och enahanda. Kritiken öker till en storm och spelet floppar totalt. I efterhand nämns det ofta som ett av de sämsta spel som gjorts.

Detta magplask blir branschens motsvarighet till skotten i Sarajevo, och plötligt befinner den sig i fritt fall. Spel slumpas ut för en bråkdel av sitt initiala pris och tillverkarna dör som flugor. Det leder i sin tur till att leksaksaffärer bestämmer sig för att TV-spel varit en fluga som nu blåst över och slutar sälja dem. Försäljningen av TV-spel i Nordamerika går från tre miljarder dollar 1982 till 100 miljoner 1985.

När branschen till slut vaknar till liv igen framåt 1985 är det med en ny, tredje generations spel, men den här gången kommer de inte från USA utan från Japan, där det är Nintendo och Sega som tar över ruljansen för ett antal år framöver.

September 1983 står Atari med omkring tre miljoner osålda kassetter av E. T. i sitt lager i El Paso, Texas. Rykten sprider sig med tiden om att man grävt ner allihop i en soptipp i Alamogordo, New Mexico. Men alla var inte övertygade om ryktet, och det har ofta ansetts varit en urban legend – en kulturell symbol över branschens misslyckande snarare än något som faktiskt hänt.

Tills igår.  I fjol fick nämligen det kanadensiska underhållningsbolaget Fuel Industries tillgång till den misstänkta soptippen, i akt och mening att göra en dokumentär om denna historia. Efter ett år av överklaganden och annat juridiskt strul fick man till slut tillgång till den även fysiskt. Och mycket riktigt, nästan omedelbart stötte man på denna populärkulturella kökkenmödding, alldeles äkta. E. T. och andra osålda spel grävdes upp och dokumenterades.

Dokumentären är delvis bekostad av Xbox Entertainment Studios, som kommer släppa den på Xbox One. Alamogordos borgmästare hoppas på en tillströmning av turister till vad som måste vara ett av de mer osannolika turistmålen hittills.

Atari överlevde dock kraschen, och kom att spela en betydande roll för såväl hemdator- som TV-spelsbranschen under resten av åttiotalet och första halvan av nittiotalet. Men det är en annan historia.

Published in: on 27 april 2014 at 23:50  Comments (2)  

Düsseldorf 1: Mensch

I nästa inlägg blir det mer teknikhistoria, men det här blir något annorlunda. Se det som en väldigt lång ingress.

MEINE DAMEN UND HERREN

Normalt sett skriver jag ju om teknikhistoria. Helst försöker jag skriva om hur tekniken och människorna interagerar och skapar någonting som är större än båda var för sig. Jag vill försöka se framtiden så som den såg ut för de som byggde maskinerna. Men framför allt skriver jag för att jag ibland hittar berättelser som jag helt enkelt måste föra vidare. Det här är en sådan.

LADIES AND GENTLEMEN

18 januari 2013, en stund innan midnatt. Det är råkallt och det finns exakt ett skäl att semestra i Düsseldorf just nu. Kön är lång men välordnad. Väl inne i konstmuséet hänger jag av mig rocken och tänder slipsen. Det finns några andra i rätt kostymering, men bara jag är nördig nog att ha byggt en slips.

Jag slår mig i slang med en annan svensk. Han var här igår, vet var man ska stå för att ljudet ska vara perfekt. Han har köpt fler biljetter än man egentligen får, så han lämnade slipsen hemma för att inte väcka uppmärksamhet. Men han visar bilder på telefonen.

Givetvis är han också frilansande dataprogrammerare. Vi är alla olika på ungefär samma sätt. Vi känner igen varandra i en folksamling, även om vi aldrig träffats. Även om vi inte har blinkande slips.

HEUTE ABENT

Maj 1993, en stund efter lunch. Jag går i gymnasiet och är olik. Introvert, omgivningen skaver, fel saker är roliga, jag passar inte riktigt in. Musik intresserar mig inte särskilt. Datorer intresserar mig desto mer, och jag är engagerad i skolans datorförening ty vid denna tid har datorföreningar fortfarande ett värde. Vi som är medlemmar är olika på ungefär samma sätt. Dit är jag på väg nu och precis här och nu händer något sådant som bara kan hända under tonåren så att hela världen förändras.

Det spelas nämligen musik på stereon i föreningslokalen. Det liknar ingenting jag hört förr, men det jackar in sig rakt in i min själ och min ryggmärg och det finns ett liv före och ett liv efter det här ögonblicket. Det är som att till slut komma hem.

DIE MENSCH-MASCHINE

1971, Düsseldorf. Ett telefonsamtal (min dramatisering).

Brrp. Brrrp. Brp. Brrp. Brrrrp. Brrp. Klick. Tut. Tuuut. Klick.

Hallå.

Eh, hallå Ralf? Det är Florian.

Ah, hej. Hm. Hur är det?

Va? Med bandet, menar du? Ja, det… nej, det är inte bra alls, faktiskt. Michael och Klaus har dragit, de har startat nåt eget. Neu! heter det. Det är därför jag ringer.

Åh. Det var tråkigt att höra. Men det var ett bra namn. Hade ni inte en skiva på gång?

Ja, nummer två, precis som när du slutade. Vi var i Connys studio flera gånger, men… nej, det tar sig inte. Vi har liksom olika temperament. De är… mer rockstjärnor, liksom. Och jag är ju som du, olik rockmusikerna. Så jag är, tja, ensam i bandet nu.

Jag förstår.

Ja. Hm. Så hur går det med arkitekturstudierna?

…

Hallå?

Det går bra.

Jaha. För… äh, kan du inte komma tillbaka? Vi kan börja om, bara du och jag. Ralf och Florian. Våra egna idéer! Framtiden, en ny musik för ett nytt Tyskland, människa och maskin i samklang, du vet! Jag håller på att experimentera med att elförstärka flöjten, och en massa andra elektroniska grejer. Vad säger du?

…

Hallå?

…

Ralf?

Ja.

KRAFTWERK

Ridån faller. På scenen står fyra pulpeter och bakom dem står fyra herrar i övre medelåldern. Bakom dem i sin tur visas en 3D-projektion med de robotar som de nu sjunger om. Robotarna har röd skjorta och svart slips med blinkande lysdioder. Det har jag också. Det är första gången sedan 1978 de spelar i sin hemstad, och deras konsert liknar ingen annan artists. Jag har velat se dem live i tjugo år. Om jag har en religion så är det den här.

Ralf Hütter och Florian Scnheider träffades under musikstudier i slutet av 1960-talet i Düsseldorf. Den progressiva musiken runtom i Europa vid denna tid reagerar mot den populära, kommersiella musiken med sina tre ackord på tre minuter. Det är delvis en nidbild, men en produktiv sådan som dock ger väldigt olika uttryck i olika delar av kontinenten. I Sverige leder den till proggen, som är starkt politisk och har en klar anda av gör-det-själv. I England blommar den ut i musikaliskt mycket avancerad musik som bryter mot alla popens principer.

I Tyskland blir det ett mellanting drivet av hippieerans ideal: allting är tillåtet, alla får vara med och spela, det mesta är politiskt. Ibland väldigt påtagligt så: en av dessa musikerkretsar driver fram Rote Armee Fraktion, sjuttiotalets mest kända terrorister.

Men Hütter och Scnheider passar inte riktigt in. De har båda studerat klassisk musik och är inte särskilt politiska alls. De hör till 1968-generationen, men istället för att som andra stå på barrikader och kräva revolution så observerar de sin omvärld och tonsätter den. Deras omvärld är ett Tyskland där historien och kulturen är orörbar, solkad av en besegrad nationalsocialism. Tysk populärkultur består av glättig schlager, precis sådan musik som avantgardet reagerar emot.

Hütter och Schneider lyssnar inte på den. De lyssnar istället på det tyska efterkrigsundret. Rurhområdet, dess industrier, järnvägar och motorvägar. De låter sig fascineras av hur människa och maskin flyter samman i det moderna samhället. De skaffar helt ny teknik för att återskapa det de hör. Mycket bygger eller modifierar de själva. Och till slut ger de namn åt gruppen efter själva tekniken: Kraftwerk.

Det här inlägget är redan långt nog och skulle kunna bli mycket, mycket längre, men ni har förmodligen redan hört resten av historien: Kraftwerk blir den grupp som mer än någon annan gör popmusiken elektronisk och deras inflytande kan knappast överskattas.

Men det är inte bara musik. Det är lika mycket filosofi och estetik. Kraftwerk är det som uppstår i skärningspunkten mellan människa och maskin, mellan dåtid och framtid. Mycket av deras bildmaterial är förkrigstida antenner, telefoner, och lokomotiv, men de blandar det med syntetiserade röster och datorrenderade ansikten. De klär sig sobert som filmstjärnor från den svartvita tiden. Det är en grupp som inte verkar kunna stå still i den vanliga, tråkiga nutiden. Istället har de skapat en bild av en framtid som utgår från dåtiden och därför framstår som tidlös.

Det fastnade jag totalt för – då, 1993, och fortfarande. Det är exakt vad jag vill att den här bloggen ska handla om: framtiden utgående från fordom. Maskinen och människan som en enhet. ”Vi spelar på maskinerna, och maskinerna spelar på oss”, säger Ralf Hütter. Det gäller alla maskiner. När du tittar på din mobiltelefon tittar den också på dig.

Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är givetvis att Kraftwerk i dagarna spelar fyra utsålda konserter på Cirkus i Stockholm, samtidigt som deras material är en del av utställningen Dansmaskiner på Moderna Muséet. Jag har inte biljett den här gången, men de kommer också att spela senare i år på Dalhalla utanför Rättvik. I skrivande stund verkar det finnas biljetter kvar. Vi kanske ses där? Leta efter någon med röd skjorta och svart slips med lysdioder. Vi känner säkert igen varandra.

I nästa inlägg hade jag tänkt att det ska bli teknik igen. Då tittar vi lite närmare på den teknik som Kraftwerk använde för att skapa sin musik.

Published in: on 23 januari 2014 at 17:05  Kommentera  

Folkdatorn ABC 80: Östergötlands stolthet

(detta inlägg är extrautrustning till januari månads uppslag i Fordomstekniks kalender för 2014)

ABC 80

Som vanligt med datorer i Sverige börjar allting i Linköping. Eller snarare: strax utanför Linköping. På Esso Motor Hotell i Ryd.

Det är januari 1978 och på mötet där på hotellet sitter Lars Karlsson som grundat företaget DIAB, Dataindustrier AB; tre personer från TV-tillverkaren Luxor i Motala; Karl-Johan Börjesson från Scandia Metric AB; och så universitetslektorn och läroboksförfattaren Gunnar Markesjö.

Markesjö har precis varit i USA och sett någonting nytt: små, billiga datorer avsedda för hemmet. Nu vill han se en sådan dator utvecklad i Sverige. DIAB har byggt kompakta mikroprocessorstyrkort för sågverksindustrin, Luxor kan tillverka hemelektronik, och Scandia Metric har byggt industridatorer och är intresserade både som utvecklare och säljare. De bestämmer sig på stående fot att utveckla den. DIAB konstruerar moderkortet och Luxor gör en komplett produkt runt det, med monitor från TV-tillverkningen och industridesign av Carl-Arne Breger, en av Sveriges största namn på området. Utvecklingen går blixtsnabbt och redan i augusti kan Sverige beskåda Advanced Basic Computer for the 1980’s – ABC 80.

För moderna, globala ögon kan det se obegripligt ut. Hur kan tre jättesmå företag i lilla Sverige få för sig att konkurrera med internationella elektronikjättar och göra en dator för svenska förhållanden?

Sverige var ett annat land på sjuttiotalet. Ett litet land, geografiskt och politiskt mitt mellan öst och väst, där neutraliteten satt i tapeterna. Ett land som dessutom visste att om man vill få någonting gjort så får man göra det själv, om än på en mycket begränsad budget. Här fanns därför två biltillverkare som var vana vid att sälja hälften av sin produktion inom landet, en inhemsk tillverkare av stridsflygplan (som för övrigt gjorde egna, större datorer), och en världsledande telekomtillverkare. Så varför inte egna datorer?

ABC 80 var influerad av datorer som Tandy TRS-80 och Apple II, som båda dykt upp året innan, och likt dem hade man valt åttabitarsprocessorn Z80 från Zilog. [Uppdatering: Apple II hade 6502-processor från MOS Technology] Men ABC 80 var betydligt kraftfullare: tre megaherz istället för en, 16 kilobyte minne istället för fyra. Grafiken var monokrom och datorn levererades med en Luxor-monitor samt en specialbyggd kassettbandspelare att spara sina program och filer på.

Liksom konkurrenterna hade man en inbyggd BASIC-tolk. Även där sken svenskheten igenom: strängvariabler skrevs inte med dollartecken som vanligt, utan med det neutrala, standardiserade och närmast oanvända ”sol” (eller ”currency sign”), ¤. Denna variant av språket visade sig i tester utnyttja hårdvaran väldigt effektivt jämfört med andra hemdatorers BASIC.

Priset låg vid sex tusen kronor (omkring tjugo tusen i dagens penningvärde), vilket var överkomligt nog för att tio tusen enheter skulle säljas. Det är en dator per 830 svenskar – vid en tid när datamaskinen fortfarande var ett väldigt svårbegripligt koncept för de flesta.

Med denna succé i ryggen fortsatte DIAB och Luxor att utveckla konceptet, och lanserade 1980 uppföljaren ABC 800. Hårvaran var snarlik den i ABC 80. Den stora nyheten var färggrafik, som kom från ett oväntat håll: den var exakt samma som i Text-TV. Det hade svensk TV introducerat 1979 – som andra land i världen – och det var en stor
medial nyhet i ett samhälle med två TV-kanaler. För Luxor som TV-tillverkare kom valet naturligt.

Denna gång var inte bara Linköping och Motala representerade, utan även Åtvidabergs stolhet Facit var med som tillverkare. Tanken var att Luxor skulle sköta om den svenska marknaden och Facit bygga datorer för export utomlands. Den östgötska datorn skulle erövra världen!

(Här tål det att nämnas att ABC 80 redan har exporterats: under en period licenstillverkas den i Ungern under namnet BRG80!)

Under ett par år kompletterades utbudet med fler modeller, 802 utan grafik och 806 med mer avancerad dito. Man satsade hårt på kontor, där
datorn blev en allt viktigare del, och 1983 var ABC 800 Sveriges med god marginal mest sålda dator för professionella ändamål.

Men 1983 knackade plötsligt omvärlden bryskt på dörren. IBM PC hade lanserats två år tidigare och datorindustrin blev sig aldrig mer lik. Nu introducerades den i Sverige. Redan efter ett år var det PC:n som sålde mest i Sverige. DIAB och Luxor gjorde en kraftsamling och släppte 1985 ABC 1600 (senare DIAB DS-90). Det var en helt ny generations dator som byggde på Motorolas processor 68008. Den har en megabyte minne, hårddisk och en egen variant av operativsystemet Unix, ABCenix (senare DNIX). ”Vem behöver vara PC-kompatibel?”, frågar Luxor i reklamen.

Väldigt många, visade det sig. Och Luxor hade problem med ekonomin sedan tidigare. Redan 1979 var de nära konkurs och i sjuttiotalets Sverige betyder det förstatligande. Finska Nokia går in som huvudägare 1984 och tar 1985 över de flesta delarna av det nu uppdelade bolaget. Ett av de första besluten blir att lägga ner datortillverkningen. Det blir slutet för ABC-serien.

Men DIAB fortsätter med sin nyutvecklade DS-90-serie datorer några år till. Den överlever ända till 1990 när företaget köps upp av det franska datorföretaget Bull.

Därmed tar den sista svenska hemdatorn ner skylten. En folkdator, från en tid då svensken körde Volvo, handlade på Konsum – och programmerade ABC-basic.

Published in: on 9 januari 2014 at 17:14  Comments (5)  

Bråttom bråttom: När året är slut

En kort notis: Ni som inte beställer kalender senast midnatt idag kan inte räkna med att få den innan nyår! Jag kommer nämligen behöva trycka nya, och det är oklart om jag hinner få dem innan julhelgerna. Betalningar via Paypal kommer till min kännedom fortare än bankgiro.

(beställningssidan finns här)

Published in: on 17 december 2013 at 18:21  Kommentera  

Leverans!

Det är mycket kalenderinlägg just nu, men det ligger lite i sakens natur. Jag vill hur som helst nämna att alla ni som beställt kalendrar till och med igår kan förvänta er dem i posten i början på nästa vecka.

Ni företag som beställt kalendrar som julklapp får dem också levererade de närmaste dagarna.

Och ni som slutligen inte beställt: det är inte för sent än! Det finns ett mindre antal färdiga kvar, och om du beställer innan 16 december så hinner de fram till jul!

Published in: on 11 december 2013 at 15:44  Kommentera  
« Äldre poster