Düsseldorf 1: Mensch

I nästa inlägg blir det mer teknikhistoria, men det här blir något annorlunda. Se det som en väldigt lång ingress.

MEINE DAMEN UND HERREN

Normalt sett skriver jag ju om teknikhistoria. Helst försöker jag skriva om hur tekniken och människorna interagerar och skapar någonting som är större än båda var för sig. Jag vill försöka se framtiden så som den såg ut för de som byggde maskinerna. Men framför allt skriver jag för att jag ibland hittar berättelser som jag helt enkelt måste föra vidare. Det här är en sådan.

LADIES AND GENTLEMEN

18 januari 2013, en stund innan midnatt. Det är råkallt och det finns exakt ett skäl att semestra i Düsseldorf just nu. Kön är lång men välordnad. Väl inne i konstmuséet hänger jag av mig rocken och tänder slipsen. Det finns några andra i rätt kostymering, men bara jag är nördig nog att ha byggt en slips.

Jag slår mig i slang med en annan svensk. Han var här igår, vet var man ska stå för att ljudet ska vara perfekt. Han har köpt fler biljetter än man egentligen får, så han lämnade slipsen hemma för att inte väcka uppmärksamhet. Men han visar bilder på telefonen.

Givetvis är han också frilansande dataprogrammerare. Vi är alla olika på ungefär samma sätt. Vi känner igen varandra i en folksamling, även om vi aldrig träffats. Även om vi inte har blinkande slips.

HEUTE ABENT

Maj 1993, en stund efter lunch. Jag går i gymnasiet och är olik. Introvert, omgivningen skaver, fel saker är roliga, jag passar inte riktigt in. Musik intresserar mig inte särskilt. Datorer intresserar mig desto mer, och jag är engagerad i skolans datorförening ty vid denna tid har datorföreningar fortfarande ett värde. Vi som är medlemmar är olika på ungefär samma sätt. Dit är jag på väg nu och precis här och nu händer något sådant som bara kan hända under tonåren så att hela världen förändras.

Det spelas nämligen musik på stereon i föreningslokalen. Det liknar ingenting jag hört förr, men det jackar in sig rakt in i min själ och min ryggmärg och det finns ett liv före och ett liv efter det här ögonblicket. Det är som att till slut komma hem.

DIE MENSCH-MASCHINE

1971, Düsseldorf. Ett telefonsamtal (min dramatisering).

Brrp. Brrrp. Brp. Brrp. Brrrrp. Brrp. Klick. Tut. Tuuut. Klick.

Hallå.

Eh, hallå Ralf? Det är Florian.

Ah, hej. Hm. Hur är det?

Va? Med bandet, menar du? Ja, det… nej, det är inte bra alls, faktiskt. Michael och Klaus har dragit, de har startat nåt eget. Neu! heter det. Det är därför jag ringer.

Åh. Det var tråkigt att höra. Men det var ett bra namn. Hade ni inte en skiva på gång?

Ja, nummer två, precis som när du slutade. Vi var i Connys studio flera gånger, men… nej, det tar sig inte. Vi har liksom olika temperament. De är… mer rockstjärnor, liksom. Och jag är ju som du, olik rockmusikerna. Så jag är, tja, ensam i bandet nu.

Jag förstår.

Ja. Hm. Så hur går det med arkitekturstudierna?

Hallå?

Det går bra.

Jaha. För… äh, kan du inte komma tillbaka? Vi kan börja om, bara du och jag. Ralf och Florian. Våra egna idéer! Framtiden, en ny musik för ett nytt Tyskland, människa och maskin i samklang, du vet! Jag håller på att experimentera med att elförstärka flöjten, och en massa andra elektroniska grejer. Vad säger du?

Hallå?

Ralf?

Ja.

KRAFTWERK

Ridån faller. På scenen står fyra pulpeter och bakom dem står fyra herrar i övre medelåldern. Bakom dem i sin tur visas en 3D-projektion med de robotar som de nu sjunger om. Robotarna har röd skjorta och svart slips med blinkande lysdioder. Det har jag också. Det är första gången sedan 1978 de spelar i sin hemstad, och deras konsert liknar ingen annan artists. Jag har velat se dem live i tjugo år. Om jag har en religion så är det den här.

Ralf Hütter och Florian Scnheider träffades under musikstudier i slutet av 1960-talet i Düsseldorf. Den progressiva musiken runtom i Europa vid denna tid reagerar mot den populära, kommersiella musiken med sina tre ackord på tre minuter. Det är delvis en nidbild, men en produktiv sådan som dock ger väldigt olika uttryck i olika delar av kontinenten. I Sverige leder den till proggen, som är starkt politisk och har en klar anda av gör-det-själv. I England blommar den ut i musikaliskt mycket avancerad musik som bryter mot alla popens principer.

I Tyskland blir det ett mellanting drivet av hippieerans ideal: allting är tillåtet, alla får vara med och spela, det mesta är politiskt. Ibland väldigt påtagligt så: en av dessa musikerkretsar driver fram Rote Armee Fraktion, sjuttiotalets mest kända terrorister.

Men Hütter och Scnheider passar inte riktigt in. De har båda studerat klassisk musik och är inte särskilt politiska alls. De hör till 1968-generationen, men istället för att som andra stå på barrikader och kräva revolution så observerar de sin omvärld och tonsätter den. Deras omvärld är ett Tyskland där historien och kulturen är orörbar, solkad av en besegrad nationalsocialism. Tysk populärkultur består av glättig schlager, precis sådan musik som avantgardet reagerar emot.

Hütter och Schneider lyssnar inte på den. De lyssnar istället på det tyska efterkrigsundret. Rurhområdet, dess industrier, järnvägar och motorvägar. De låter sig fascineras av hur människa och maskin flyter samman i det moderna samhället. De skaffar helt ny teknik för att återskapa det de hör. Mycket bygger eller modifierar de själva. Och till slut ger de namn åt gruppen efter själva tekniken: Kraftwerk.

Det här inlägget är redan långt nog och skulle kunna bli mycket, mycket längre, men ni har förmodligen redan hört resten av historien: Kraftwerk blir den grupp som mer än någon annan gör popmusiken elektronisk och deras inflytande kan knappast överskattas.

Men det är inte bara musik. Det är lika mycket filosofi och estetik. Kraftwerk är det som uppstår i skärningspunkten mellan människa och maskin, mellan dåtid och framtid. Mycket av deras bildmaterial är förkrigstida antenner, telefoner, och lokomotiv, men de blandar det med syntetiserade röster och datorrenderade ansikten. De klär sig sobert som filmstjärnor från den svartvita tiden. Det är en grupp som inte verkar kunna stå still i den vanliga, tråkiga nutiden. Istället har de skapat en bild av en framtid som utgår från dåtiden och därför framstår som tidlös.

Det fastnade jag totalt för – då, 1993, och fortfarande. Det är exakt vad jag vill att den här bloggen ska handla om: framtiden utgående från fordom. Maskinen och människan som en enhet. ”Vi spelar på maskinerna, och maskinerna spelar på oss”, säger Ralf Hütter. Det gäller alla maskiner. När du tittar på din mobiltelefon tittar den också på dig.

Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är givetvis att Kraftwerk i dagarna spelar fyra utsålda konserter på Cirkus i Stockholm, samtidigt som deras material är en del av utställningen Dansmaskiner på Moderna Muséet. Jag har inte biljett den här gången, men de kommer också att spela senare i år på Dalhalla utanför Rättvik. I skrivande stund verkar det finnas biljetter kvar. Vi kanske ses där? Leta efter någon med röd skjorta och svart slips med lysdioder. Vi känner säkert igen varandra.

I nästa inlägg hade jag tänkt att det ska bli teknik igen. Då tittar vi lite närmare på den teknik som Kraftwerk använde för att skapa sin musik.

Annonser
Published in: on 23 januari 2014 at 17:05  Kommentera  

Skuggan av Z, del tre: Krig och konservburkar

Detta inlägg är del tre i en serie om Konrad Zuse, mannen som 1936 lade grunden till den moderna datorn. Läs del ett här och del två här.

Det är den 28 april 1945, endast dagar kvar av kriget, och Konrad Zuse med familj befinner sig i Göttingen. Dit har han flytt med sin halvfärdiga skapelse Z4 på flaket. Denna resa på 35 mil har tagit dem en hel vecka, eftersom de på grund av bombningarna endast kan färdas på natten. Z4 är Kontinentaleuropas enda dator – COLOSSUS finns i England, men den knäcker tyska koder i all hemlighet och ingen utanför en mycket liten krets känner till den, och Zuses tidigare datorer Z1-Z3 har alla bombats i Berlin. I Göttingen demonstrerar Zuse den dock för professorer på tyska flygvapnets forskningsinstitut. Redan efter ett par veckor där står det dock klart att Tyskland håller på att förlora kriget och invaderas. Göttingen kan också komma att bombas, så Zuse beordras av flygministeriet att ta maskinen till de underjordiska anläggningarna i Nordhausen vid bergskedjan Harz, där Werner von Braun utvecklar och tillverkar de fruktade raketerna V2.

Det är här, i Nordhausen, som krigets vansinne kommer ikapp Konrad Zuse. Här får han se de ohyggliga omständigheter under vilka raketerna byggs, och det är här han får den fulla insikten om den tyska krigsmaskinens ondska. V2-raketerna byggs av tjugo tusen koncentrationslägerfångar i underjordiska tunnlar, och det står klart för Zuse: Var som helst, men inte här.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera på den filosofiska aspekten av denna historia. Konrad Zuse utvecklade avancerad teknik i Tyskland på trettiotalet, och staten var en uppenbar inkomstkälla. Därmed blir Zuse principiellt en nazistkollaboratör. Hur ska eftervärlden betrakta honom? Det finns ingenting som tyder på att Zuse var särskilt politiskt intresserad. Snarare visas här upp ett mönster som man kan känna igen från flera av krigstidens tekniskt banbrytande hjärnor: Werner von Braun ignorerade politiken och gjorde vad som krävdes, inklusive att bli major inom SS, för att få bygga raketer. Alan Turing befanns sig på den vinnande sidan av kriget när han knäckte tyska koder, men ingenting tyder på annat än att även han arbetade mer för vetenskapens framåtskridande än någon politisk övertygelse. Man kan också reflektera över att de belönades mycket olika: SS-officeren von Braun blev hjälte när han tog USA till månen, medan den engelske krigshjälten Turing tog sitt liv efter att ha dömts för homosexualitet, då straffbart i England. Men det är svårt att se att något av dessa genier tagit politisk ställning – deras brott blir snarast att inte ha tagit ställning.

Men Zuse tar alltså till slut ställning, där i Nordhausen, endast veckor innan krigsslutet. Han vill inte ha mer att göra med den tyska krigsmakten och han vägrar lämna Z4 i deras händer. Med hjälp av Werner von Brauns folk får han åter tillgång till en lastbil och fortsätter söderut, bort från kriget. Till slut hamnar de i den lilla alpbyn Hinterstein, och där stannar de.

Livet i ett krigssargat Tyskland är inte lätt. Zuse vill ingenting hellre än att färdigställa Z4, men han har gömd undan den i en lada och familjens överlevnad måste komma först. Zuse är konstnärligt lagd och gör träsnitt med motiv från omgivningarna som han säljer till lokalbefolkningen och de amerikanska trupper som finns där. Som den ingenjör han är utvecklar han till och med ett sätt att färgseparera sina träsnitt, så att han kan trycka färgbilder med dem. Efter ett tag kan han ställa upp maskinen i ett tomt stall, och kan börja arbeta på den igen. Från de amerikanska trupperna får han tag på tomma konservburkar, som han plattar ut för att göra skivor till Z4:s mekaniska minne.

Men för att kunna bygga upp sin dator behöver Konrad Zuse ett lämpligare utrymme. 1947 flyttar han med familj och dator till Hopferau, tre mil från Hinterstein, där Zuse fått tillgång till ett före detta mjöllager, och här lyckas han till slut färdigställa Z4 och testköra den. Elektriciteten är dock mycket opålitlig, och när den alls finns räcker den ofta inte till de fyra kilowatt som maskinen kräver.

Z4 har alltså en beräkningsenhet byggd av 2500 relän, mekaniskt minne, och går i cirka 40 Hertz. Det är den enda kommersiellt tillgängliga dator i ett Europa som annars har fullt upp med att komma på fötter efter kriget, och dess rykte börjar sprida sig. 1948 hör IBM av sig via sitt tyska dotterbolag Hollerith. Man förhandlar länge, men IBM är mer intresserade av existerande patent än vidare forskning, och det hela rinner ut i sanden. Istället lyckas man få ett kontrakt med Remington Rand, som bekostar viss vidare utveckling med mekanisk reläteknik (trots att Zuse vid denna tid blivit alltmer övertygad om att framtidens datorer är helt elektroniska).

Genombrottet kommer dock 1949, när Eduard Stiefel från tekniska universitetet i Zürich hör av sig. Schweiz är inte lika åtgånget av kriget som Tyskland, och Stiefel har fått en budget för att starta en institution för tillämpad matematik. Han vill forska inom numerisk analys och har tittat på alla tillgängliga datorlösningar som finns i världen vid denna tid. I Hopferau visar han en diffrentialekvation för Zuse, som omkodar den till ett program på en hålremsa och kör den. Strömmen räcker, den knappt fungerande Z4 producerar korrekt resultat, och Stiefel bestämmer sig för att lägga 30.000 Schweizerfranc på att forsla datorn till Zürich och låta den lägga grund för sin institution. Därmed kan Konrad Zuse åter starta upp Zuse KG, Tysklands första datorföretag.

I nästa avsnitt ska vi titta närmare på Zuse KG:s datorer under femtio- och sextiotalet, och på Plankalkül, världens första programspråk.

Published in: on 12 juli 2010 at 17:07  Comments (2)  

Skuggan av Z, del två: bomber och reläer

Detta inlägg är del två i en serie om Konrad Zuse, mannen som 1936 lade grunden till den moderna datorn. Läs del ett här.

När vi sist såg Konrad Zuse hade han precis färdigställt Z1, världens första elektriska dator. Han konstruerade den av 30.000 figursågade metallskivor i sina föräldrars vardagsrum. Men han var inte helt nöjd med den. Mekanikens komplexitet krävde en finmekanisk precision som han helt enkelt inte kunde uppnå på egen hand, vilket gjorde maskinen opålitlig. Zuse valde istället att gå vidare med elektriska reläer. Han hade övervägt dem redan till Z1, men kom att välja metallskivorna eftersom de var kompaktare – en relämaskin hade förmodligen inte ens fått plats i vardagsrummet. Nu började han dock bygga en ny maskin.

Vi kan här notera att Zuse redan nu övervägde att bygga sin maskin med vakuumrör. Idén kom från hans vän Helmut Screyer, en ingenjör i högfrekvensteknik, men Zuse trodde först att det var ett skämt (han beskrev det som en ”Schnappsidée”). Men när vännerna diskuterat tanken kom de fram till att den var fullt tänkbar. Elektronrör var åtskilligt snabbare än såväl mekanik som reläer. De fann dock att tekniken inte var mogen för det: logiska operatorer fanns inte i rörform, och de lämpade sig dåligt att seriekopplas på det sätt som behövdes.

Zuse återanvände det mekaniska minnet, som fungerade bra nog och var mycket billigt att bygga (och som han dessutom hade patent på), men konstruerade en ny beräkningsenhet av 800 begagnade reläer som han skaffat från gamla telefonväxlar. Resultatet kallade han Z2, och den övertygade honom om att reläer var en användbar teknik, och den tekniken ville han nu ta till sin fullländning.

Problemet var att Zuse började bygga sin Z2 1939, och kriget satte käppar i hjulet för honom. Han blev inkallad till soldat i infanteriet, och hade begränsad tid att arbeta med konstruktionen. Han vände sig till militären för att försöka övertyga dem om att dessa räknemaskiner var av nationellt intresse, men när myndigheterna fått klart för sig att han behövde flera år på sig fick han avslag – hur lång tid trodde han egentligen att det skulle ta att vinna kriget!? Hans maskin bedömdes som ”strategiskt ointressant” i ett Tyskland där kriget styrde allting. Men han slapp ifrån sin militärtjänstgöring, inte för att bygga datorer, utan för att fortsätta sitt gamla arbete med att konstruera flygplan.

Zuse arbetade dock vidare på sina idéer på fritiden och slutförde arbetet med Z2 1941. När han kunde visa upp en färdig maskin lyckades Zuse få upp intresse för den från statsmakten, och det tyska aerodynamiska forkningsinstitutet gav honom ett mindre anslag. De närmaste två åren skulle han tillämpa sina tankar på en dator helt byggd av elektriska reläer, kallad Z3, som skulle bevisa att denna teknik var kommersiellt användbar.

Med elektronikens hjälp kunde han nu också realisera sina planer på en mycket avancerad logisk beräkningsenhet. Den kunde förutom heltal också hantera flyttal – alltså decimaltal som beskrivs på ett sätt som är oberoende av decimalkommats placering, vilket möjliggör även mycket små och mycket stora tal. Detta behärskade t ex IBM inte förrän 1954. Den hade sinnrika metoder för att multiplicera och dividera med mycket få klockcykler, och kunde även beräkna kvadratrötter. Den hade till och med representationer för oändligt stora tal, och kunde hantera sådana oändligheter matematiskt korrekt. Maskinen kunde köras med en klockfrekvens på 5,3 Hertz innan reläerna började få överslag, vilket möjliggjorde multiplikation av två flyttal på tre sekunder. Som de tidigare maskinerna hade den ett minne som kunde lagra 64 tal, och var fullt programmerbar från hålremsor. Den bestod av 2400 reläer, vägde ett ton och had en strömförbrukning på omkring 4 kilowatt. Z3 var världens första fullt fungerande och generellt programmerbara dator.

Zuse hade vid den här tiden startat ett företag vid sidan om arbetet på aerodynamikinstitutet, och beslöt sig 1942 för att börja bygga en maskin kallad Z4 – denna gång med kommersiell avsikt. Men arbetet gick trögt under kriget. Hans tidigare arbetsgivare, flygplanstillverkaren Henschel, lät honom dock bygga två relämaskiner för att mäta ytan på vingar med. Dessa, kallade S1 och S2, bestod av 600 respektive 800 reläer och stod klara 1942. De var sannolikt de första datorer i världen som användes inom industriproduktion. S2 hade dessutom en analog- till digitalomvandlare, sannolikt även denna den första i sitt slag.

Arbetet med Z4 tog större delen av tiden fram till krigsslutet. Det blev allt svårare att arbeta i Berlin, och från 1943 bombades staden nästan dagligen. Zuse fick flytta maskinen till säkrare lokaler flera gånger, och de tidigare maskinerna föll alla offer för bomber. Till slut blev situationen i Berlin ohållbar. Zuse och hans fru Gisela, som var gravid vid tillfället, bestämde sig för att fly till Göttingen, där han skulle presentera sin dator för professorer på aerodynamikinstitutet.

Datorn i sig kom att göra detta enklare – men enbart på grund av ett missförstånd. Jag har här benämnt Zuses maskiner Z1-Z4, men det är något av en efterhandskonstruktion. Vid denna tid kallade Zuse dem för V1-V4, där V stod för Versuchsmodell, försöksmodell. Detta ledde till att militären misstog Z4 för att vara en efterföljare till den ökända raketen V2, vilket i sin tur ledde till att Zuse fick förfogande till en militär lastbil. I den flydde han mot Göttingen, med sin gravida fru i passagerarsätet och sin banbrytande maskin på lastbilsflaket. Men det han såg i Göttingen skulle få honom att fly vidare. I nästa avsnitt ska jag berätta om detta, och hur Konrad Zuse slutförde arbetet på Europas enda dator med hjälp av konservburkar och träsnittstavlor.

Published in: on 3 maj 2010 at 00:50  Comments (2)  

Stoppa pressarna: pressarna stoppas!

Det är med sorg jag måste konstatera att min favorittidning, Kapten Stofil, läggs ner efter elva år och fyrtio nummer.

Jag började prenumerera i samband med nummer tio, och köpte då även samtliga tidigare nummer. Det blir sålunda den andra tidskriften jag kommer äga i sin helhet (den andra är biltidningen Retro, som dock i någon mån kan anses ha återuppstått i och med tongivande redaktionsmedlemmars övertagande av Klassiker – en tidning som rekommenderas varmt för den ens marginellt bilintresserade), vilket börjar kännas som en otrevlig trend i den tidskriftssamlande delen av mina bokhyllor.

Kapten Stofil är en tidning som inspirerat mig enormt. Den här bloggen är i någon mån en andlig arvtagare till den. Det handlar inte om något så enkelt som, i likhet med tidningens hjältar Kapten Stofil själv och Den Maskerade Proggaren, försöka vrida klockan tillbaka. Jag tror David Nessle säger det bäst:

Å andra sidan har vi fungerat lite grann som ett kampanjorgan för det förflutna. Vi har på vårt stillsamma sätt försökt säga att det förflutna inte bara är dammigt, mossigt, passé och irrelevant – det är fullt av fascinerande företeelser och lär oss en massa om varför vi är som vi är i dag.

Det är precis det som jag försöker fånga upp här i bloggen. Om tidiningen slutar ges ut, så finns det fler av oss som söker upprätthålla dess ideal.

Lindengren, Nessle, Kristensson, Andersson, Wanloo, Wadling, och ni andra: stort tack för alla de där stunderna som bara en nyöppnad serietidning, en fåtölj och en kopp kaffe kan ge! Vi ses igen i nästa medium!

Läs mer: Expressen, Kaptenstofil.net.

Published in: on 19 april 2010 at 00:42  Comments (1)  

Skuggan av Z, del 1: datorpionjären som världen glömde

Året är 1989 och en nästan åttioårig tysk man betraktar en precis färdigställd maskin. Den består huvudsakligen av små metallskivor sågade i olika former, hängande på metallstänger och drivna av en elektrisk motor. Maskinen har kostat omkring 800.000 D-mark att färdigställa, och det mesta har bekostats av ett företagskonsortium med Siemens AG i spetsen. Dessa pengar hade räckt till tio fabriksnya Mercedes 500 SE, men dessa företag har istället valt att lägga pengarna på en maskin utan någon egentlig praktisk tillämpning.

Mannen heter Konrad Zuse, och maskinen är en replika av Z1, den första egentliga datorn, som han konstruerade i sina föräldrars vardagsrum 1936-38.

Zuse började fundera på räknemaskiner 1934. Han var då 24 år gammal och civilingenjör hos flygtillverkaren Henschel. Han var genuint uttråkad av alla beräkningar han var tvungen att göra i tjänsten, och började fundera. Skulle inte allt det där mekaniska räknandet som ingenjörer världen över behövde göra kanske göras bättre av, tja, mekaniska räknare?

Tankarna ledde honom till en serie uppfinningar som ännu idag ter sig förvånansvärt moderna, och som om de presenterats på engelska snarare än tyska kanske hade fått betydligt större uppmärksamhet. Ja, det finns till och med de som säger att om tidsresor skulle visa sig möjliga, så är Konrad Zuse en av de bästa kandidaterna till att ha tagit med sig framtidsteknik tillbaka till 1930-talet.

Zuses fält var mekanik, inte elektronik, och han insåg att mekanisk logik enklast konstruerades utgående ett binärt system där de enskilda delarna endast kunde befinna sig i ett av ändlägena. Detta system för att arbeta med heltal och decimaltal i binär form påminner förvånansvärt mycket om det som än idag används i datorer. Men inte nog med det, han ansåg också att maskinen skulle vara helt flexibel i vilka uppgifter den skulle kunna ta – idag skulle vi säga programmerbar. Zuses tanke var att låta instruktionerna – programmet – vara nedtecknat i form av hål i en remsa, som kunde följas av en läsare och agera på indata som var lagrat i ett maskinminne, också bestående av binär mekanik.

Om teorin var modern så var dock praktiken mer ovan för dagens ögon. Zuse var som sagt ingen elektrotekniker, så han byggde sin maskin av metallskivor som han sågade till med en figursåg i rätt form, och sedan hängde upp i metallpinnar. En elektrisk motor kunde skjuta dessa metallskivor i en ledd, och det indata som kom från hålremsläsaren fick dem att förskjutas i en annan ledd. Skivorna hakade på så sätt i varandra, rörelserna fortplantades genom de sinnrikt formade skivorna, och på det sättet ufördes beräkningar som sedan lagrades i minnet, också det bestående av metallskivor. Maskinen hade också in- och utmatningsenheter för att ta in respektive skriva ut värden, samt en kontrollenhet för hela maskinen.

Denna konstruktion med sina distinkt olika delsystem var den allra första i sitt slag, men dess principiella uppbyggnad används även av den dator du läser det här på. Den enda större skillnaden mot en nutida dator är att Zuses maskin, som han kallade Z1, inte läste in programmet i minnet innan det utfördes. I samtida dokument kan läsas att han övervägde den lösningen, men att den skulle kräva för mycket minne för att vara motiverbart. Istället kördes programmet direkt från hålremsläsaren i samma takt som det lästes av. Som hålremsor använde Zuse vanlig 35-millimeters fotofilm.

Hur som helst måste Z1, där den 1936 stod i vardagsrummet hos hans uppenbarligen mycket förstående föräldrar, betraktas som den första fritt programmerbara datorn. Idag är denna mycket grundläggande datorarkitektur känd som Von Neumann-arkitekturen, men John von Neumann beskrev den inte förrän 1945.

Z1 var bestyckad med 64 enheter minne om 22 bitar vardera, och dess motor kunde ge den en klockfrekvens av en Hertz – alltså en enkel beräkning per sekund. Idag när vi mäter minne i gigabytes och klockfrekvens i gigahertz kan detta verka oanvändbart, men det betydde att den kunde dividera två stora decimaltal med varandra på tio sekunder, och det var någonting helt revolutionerande på trettiotalet. Ja, faktum är att IBM:s första dator som alls kunde hantera decimaltal inte dök upp förrän 1954. Z1 kunde ta emot decimaltal från ett slags tangentbord, som konverterades till ett internt format mycket likt det som ännu används i dagens datorer. Den kunde också visa resultatet för användaren i decimal form. Den bestod av omkring 30.000 av de figursågade metallblecken och vägde runt ett ton.

Konrad Zuse hade vid det här laget sagt upp sig från sitt arbete för att färdigställa sin maskin, och han hade fått patent på minneskonstruktionen. Maskinen hade tagit honom två år att bygga, men han var inte helt nöjd med den. Metallskivorna som skötte beräkningen var inte pålitliga på grund av maskinens stora komplexitet, och han beslöt sig för att utvärdera en annan binär teknik, nämligen elektriska reläer. I nästa del ska vi titta närmare på de maskiner han byggde med reläteknik, och vi ska följa honom på flykt genom ett krigshärjat Tyskland med sina maskiner på lastbilsflaket.

Den omkonstruerade Z1 på Deutsches Technikmuseum Berlin. Bild: Wikipedia.

Published in: on 4 mars 2010 at 00:27  Comments (9)  
%d bloggare gillar detta: