CIA och den akustiska katten

Konstnärlig iscensättning av projektet

Krig har som bekant en tendens att skynda på viss teknologi, och det kalla kriget var inget undantag – det tog mänskligheten ända till månen. Men alla projekt nådde inte fullt så långt. Ett av de mer bizarra men mindre lyckade kallades Operation Acoustic Kitty.

60-talet var en gyllene tid för CIA. Rädslan för kommunismens utbredning gav dem enorm budget, vilket gav utrymme att ta ut svängarna rejält för forskning och utveckling. Man anlitade medier för att försöka läsa sovjetmedborgares tankar, man utförde projekt med LSD (”Det är strängt förbjudet att spetsa bålen på julfesten med LSD!”), och man planerade att ta livet av Fidel Castro med allt från exploderande cigarrer till förgiftade dykardräkter.

Och så, som sagt, Acoustic Kitty, som inleddes 1961. Ingen bryr sig ju om en katt som stryker omkring. Så vilket djur skulle kunna utgöra bättre grund för spionage? Varför inte låta katten smuggla med sig avlyssningsutrustning och smyga sig på skumma element? Sålunda tog man en katt, placerade den på operationsbordet och inplanterade ett batteri och en mikrofon i dess mage, samt en antenn i svansen. Så tränade man katten så gott man kunde för att gå åt rätt håll.

Alla som någonsin ägt en katt inser problemet: katter är svåra att träna. De tappar intresset, hittar någonting roligare, eller blir hungriga. Hungern verkar CIA ha försökt löst genom att på elektrisk väg försöka påverka kattens instinkter, men detaljerna är luddiga.

Efter fem års arbete och 15 miljoner dollar, var det till slut dags att testa projektet i praktiken. Man lastade in den cybernetiska katten och radiomottagare i en skåpbil på bästa spionvis och tog den till en byggnad på Wisconsin Avenue i Washington, D.C, där man visste att sovjetisk verksamhet pågick. Så släppte man ut katten ur bilen. Det arma djuret smet vidare över vägen och blev omedelbart överkört av en taxi.

Det fick luften att gå ur projektet. Man sände ut en CIA-medarbetare att så diskret som möjligt skopa upp dess sorgliga rester för att Sovjet inte skulle få reda på planerna. 1967 lades projektet slutligen ner. I slutrapporten anges att ”utvärderingen … övertygade oss om att programmet inte på praktiskt vis låter sig lånas till våra högt specialiserade behov.”

Operation Acoustic Kitty var hemligstämplat tills 2001, och delar av projektet förblir hemliga än idag.

Annonser
Published in: on 22 maj 2010 at 00:05  Kommentera  

Lika som bär I: Volvo S60 vs. Jaguar XJS

Jag tänkte starta en ny liten inläggsserie under namnet Lika som bär. Den grundar sig dels i sådana där associationer man ibland gör när man ser någonting i ögonvrån som man tycker sig ha sett förr, och dels på att mina inlägg här har en tendens att ta timmavis att forska ihop och bli motsvarande  voluminösa. Så varsågoda: en lite enklare serie.

Låt oss gå ut lite lätt (läs: med någonting ganska vanligt) och börja med någonting som stört mig sedan 1998, nämligen Volvos nuvarande designlinje. Framför allt bakpartiet. För visst är till exempel Volvo S60

en flagrant kopia av Jaguar XJS?

Bakljusen och bakflygelns linje till dem från taket är en nästan pinsam kopia. Hur kom de undan med det?

Å andra sidan har Volvo en god tradition av att följa andras designtrender – redan designutropstecknet Carioca var en ganska oblyg kopia av Chrysler Airflow (medan arvfienden Saab snarare kopierade Tatra, vilket på sätt och vis i sig beskriver hela skillnaden mellan Sveriges största bilmärken).

S80:s linjer kommer från konceptet Volvo ECC, som visades 1992, och som ritades av Peter Horbury. Man kan notera att Horbury nyligen återkom till Volvo efter att ha varit chefsdesigner för Ford America. På den posten efterträds han av Moray Callum, lillebror till Ian Callum, som numera är chefsdesigner för Jaguar. Allting hänger ihop, som ni ser.

Published in: on 20 maj 2010 at 21:11  Comments (1)  

Ny svensk rymdblogg!

Jag tänkte passa på att välkomna min vän Anders till blogosfären, som bloggar om astronomi och rymdfart på svenska under namnet Tyngdlöst. Vi kommer säkerligen att hitta gemensamma ämnen framöver. Välkommen!

Published in: on 16 maj 2010 at 22:21  Comments (1)  

Posttjänstemannen och ballongolyckan

Låt mig följa upp gårdagens ballongpost med en närliggande notis – en med en svensk koppling.

Japan var inte ensamma om att använda ballonger som vapen under andra världskriget. En inte okänd bild från attackerna mot London är de zeppelinliknande spärrballongerna, som hängde i vajrar med uppgiften att utgöra hinder för anfallande lågflygande flygplan. Redan 1937 hade britterna undersökt vad som skulle hända om en sådan spärrballong kom loss, och vilken skada den då kunde göra mot till exempel kraftledningar.

Natten till den 18 september 1940 skedde just detta: en plötslig vindby slet loss ett flertal ballonger och förde dem hela vägen över Nordsjön. I Sverige och Danmark trasslade vajrarna in sig kraftledningar, strömförsörjning till järnvägar, och antennen till Sveriges Radios internationella sändningar (är det till och med Motalamasterna vi pratar om? Någon som vet? [Uppdatering: det är sannolikt inte Motalamasterna, utan troligare sändaren i Höör som avses][Uppdatering 2014-10-08: Eller är det kanske Motalamasterna ändå? Se inläggets kommentarer.]).

(Tilläggas kan att det finns åtskilliga berättelser från den här tiden om brittiska spärrballonger som seglat fram över svensk mark. Eftersom de var mycket stora och var gjorda av prima tyg var det åtskilliga i vissa bygder som gick klädda i misstänkt lika jackor under krigsåren när tyg annars var strikt ransonerat)

När dessa rapporter återkom till britterna beordrade Churchill snabbt en utredning av hur ballonger med vajrar skulle kunna tänkas användas som vapen mot Tyskland. Flygvapnet var ointresserade, men flottan var positiva. Inte minst noterades att vindar i allmänhet, särskilt på hög höjd, oftast blåser österut, varför tyskarna inte kunde använda samma vapen för vedergällning.

Systemet, kallat Operation Overload, var väldigt rudimentärt jämfört med det japanska: det handlade helt enkelt om en ballong med en lång vajer i. Från september 1941 och fram till september 1944 skickades en mängd ballonger iväg från Landguard Fort, Suffolk. Även britternas system hade tveksam verkan, men tycks ha åstadkommit en del skogsbränder i norra Tyskland. Dess största vinst – förutom att ha kortslutit och förstört ett kraftverk i närheten av Leipzig – tycks ha varit att lägga större press på det tyska flygvapnet.

Men även här finns en svensk koppling. Natten till den 20 januari 1944 slog en ballong ut belysningssystemet på en järnväg utanför Laholm, vilket ledde till en tågkollision där en posttjänsteman miste livet.

Published in: on 15 maj 2010 at 16:15  Comments (6)  

Japan, jetströmmar och mullbärspapper

Åtskilliga av läsarna torde vara i färd med att fira den långhelg som kommer sig av Kristi himmelfärdsdag, mer vanvördigt omnämnd Krille Ballong. Så låt mig skriva lite om ballonger. Närmare bestämt japanska autonoma krigsballonger, ett av de mindre väl utfallande tekniska landvinningarna under andra världskriget.

Det hela kan sägas börja med Krakatoas utbrott, ett av de värsta vulkanutbrotten i människans historia (tillika möjligen det starkaste ljud som mänskligheten hört). Denna katastrof blev en starthjälp för flera delar av naturvetenskapen, framför allt den moderna vulkanologin, men observationerna av utbrottets effekter ledde till upptäckter inom nya, oväntade fält.

Bland annat upptäckte flera väderobservatörer att röken från vulkanen gärna rörde sig i smala band någorlunda parallella med ekvatorn, och under 1920-talet hittade den japanske meteorologen Wasaburo Ooishi ett sådant fenomen i närheten av Fujiberget. Han utforskade dess utbredning med väderballonger, men hans forskning nådde knappast utanför Japan. Idag känner vi fenomenet under namnet jetström.

I Japan hade man använt ballonger i krig sedan artonhundratalet, framför allt för spaning, och faktum är att Japans flygvapen har delar av sitt ursprung i denna verksamhet. Under 1944 insåg den japanska nionde arméns tekniska forskningslaboratorium att jetströmmarna, ännu tämligen okända i resten av världen, kunde användas för att sända billig krigsmateriel över Stilla Havet och ända in över det amerikanska fastlandet. Man konstruerade ett ballongburet bombsystem, avsett som ett enkelt men effektivt terrorvapen, och i november 1944 – när jetströmmarna var som starkast – sändes den första Fu-Go, ballongbomben, iväg.

Det var en billig men avancerad konstruktion. Under själva ballongen – tio meter i diameter och gjord först av gummerat silke, senare av ett slags mullbärspapper, och fylld med vätgas – hängde en femtonkilos bomb, fyra femkilos brandbomber, och ett styrsystem. Det sistnämnda bestod av en barometer för att reglera flyghöjden. Ballongen släppte långsamt ut vätgasen, och när den sjunkit till en höjd understigande 8.300 meter aktiverade barometern en mekanism som släppte en av 36 sandsäckar. Med ballasten släppt lyfte ballongen igen, och på så sätt fortsatte resan i en hastighet av 120 till 200 km/h. Efter fyra dagar beräknades de ha kommit in över Amerika, och sandsäckarna skulle då vara slut. Istället började brandbomberna att släppas som ballast, en efter en, och till slut släpptes den stora bomben. Därefter tändes en stubin som sprängde själva ballongen.

De första rapporterna av ballonger nådde det amerikanska försvaret i början av 1945 och orsakade viss oro. För det första visste man inte varifrån de kom, och även om Japan misstänktes från början (vilket senare bekräftades genom att analysera sanden i upphittade sandsäckar) så vägrade man först tro att ballongerna gått hela vägen över Stilla Havet. Snarare trodde man att de släppts upp från skepp eller u-båtar, eller till och med hemliga landstigningar på USA:s västkust. Man visste heller inte vad deras uppgift egentligen var. Bomber var den uppenbara anledningen, men man misstänkte också kemiska eller biologiska vapen, eller till och med inflygning av agenter. De visade sig också vara oväntat svåra att skjuta ner från flygplan, eftersom de flög fort och på hög höjd. Man beslöt sig för att tysta ner företeelsen så gott man kunde.

Det är idag ett imponerande betyg till det amerikanska försvarets mörkläggningskampanj att dessa ballonger är såpass okända. Japanerna släppte iväg omkring nio tusen ballonger, av vilka runt tusen nådde Amerika. De slog ner från Mexiko till Alaska, och så långt österut som Michigan. Det är sannolikt att vissa mindre skogsbränder orsakades av dem, men endast sex dödsfall vid ett tillfälle är bekräftade. Det var just detta tillfälle som fick historien att bli känd, men man gjorde sitt bästa för att förlöjliga detta ”pappersvapen” i pressen.

Kriget var dock redan på väg att ta slut. Japan utvecklade visserligen ännu större ballonger med mer och farligare last, men Amerikas allt fler B-29-räder ändrade prioriteringarna (och förstörde flera vätgasverk), inte minst eftersom mörkläggningskampanjen var så lyckad – Japan fick helt enkelt inga rapporter om lyckade resultat av ballongattackerna. Detta hindrade förvisso inte japansk intern propaganda från att rapportera om enorma bränder och 10.000 döda amerikaner. Den sista ballongen släpptes upp 20 april 1945.

Idag betraktas Fu-Go-ballongerna som en flopp, i den mån de alls är kända. Det är dock lite missvisande. Visserligen orsakade de ingen större skada, men en fortsatt offensiv, kanske med biologiska vapen, hade kunnat utveckla dem till ett effektivt terrorvapen som sänkt det amerikanska självförtroendet märkbart. Det kan också noteras att Japan lyckades skapa ett av världens första autonoma vapensystem för en kostnad av endast $2.200 i dåtidens penningvärde – för alla 9.000 ballonger!

En av de sista ballongerna orsakade också skada på ett oväntat sätt. 10 mars 1945 föll en ballong ner i Hanford, Washington, och orsakade där en kortslutning. Detta ledde till att strömmen försvann för kylpumparna till The B Reactor, världens första plutoniumproducerande reaktor, som inom ramen för Manhattanprojektet skulle komma att avsluta Japans deltagande i kriget på ett betydligt mer avgörande sätt än de japanska mullbärsballongerna.

Published in: on 14 maj 2010 at 16:49  Comments (3)  
%d bloggare gillar detta: