Fordomsteknik

(detta inlägg är extrautrustning till Fordomstekniks kalender för 2014)

Plötsligt kommer forntiden tillbaka för att hämnas. Lika plötsligt kommer det nyheter som gör att en fordomstekniker måste ta bladet från munnen och få ett inlägg skrivet, för jag känner helt enkelt ett ansvar för att lägga medias summariska rapportering tillrätta.

Ni har säkert läst om det i nyhetsflödet under dagen: man har, efter alla dessa år, hittat E. T.

Men låt oss som vanligt backa bandet lite. En återkommande nebulös händelse dyker upp hela tiden när man forskar om TV-spelens historia: 1983 års TV-spelskrasch. Men för att begripa den får vi gå tillbaka cirka tio år till.

1972 presenteras världens första TV-spel för en värld som inte har en aning om vad ett sådant är. Det har egentligen inte utvecklarna heller och det är förstås något av ett problem, men så blir det när man uppfinner en ny typ av teknik. Det heter Magnavox Odyssey och består huvudsakligen av ett antal parallella kretsar med analog TV-teknik, som dock är digitalt ihopkopplade. Spelen i sig är ännu analogare, ty de är brädspel med kort och tärningar, samt en spelplan man fäster på TV:n. Elektroniken lyser upp spelplanen, men poäng och sådant får man hålla ordning på själv.

Det är en primitiv uppenbarelse, men som sagt, det är inte lätt att göra ett TV-spel om man inte sett ett. Men det säljer 330.000 enheter på ett par år och skapar en ny bransch för elektroniska spel i hemmet.

TV-spelens generation två börjar 1976 då Fairchild Channel F släpps, men kommer att domineras av stjänskottet Atari och deras konsoll 2600. Generation två är betydligt mognare maskiner, med digital teknik som har utbytbara spel. Just att spelen kan bytas ut är själva nyckeln till framgång. De gör att speltillverkarna kan låta andra utveckla spel, och spelen kan utvecklas och säljas separat.

Därmed kan en helt ny typ av företag dyka upp: spelutvecklare som inte gör egen hårdvara. Det i sin tur gör det möjligt för ett antal nya tillverkare av TV-spelshårdvara att dyka upp – de behöver ju inte göra spelen själva, utan kan låta mjukvarubolagen portera redan kända spel till deras plattform. Detta blir en självförstärkande loop där massor av spelkonsoller och massor av spel till dem fyller hyllorna på varje välsorterad elektronik- eller leksaksbutik.

Julen 1982 går allt överstyr. Alla tillverkare har kämpat för att få ut sina titlar i tid inför julhandeln och alla kommer ut samtidigt. Det finns helt enkelt inte kunder till alla. De olika plattformarna är en djungel. Många spel är dessutom framstressade av lycksökare och håller mycket tveksam kvalitet.

Mitt i detta står branschledande Atari med sitt nya flaggskepp till spel: E. T. the Extra-Terrestial. Filmen var 1982 års stora succé, och Ataris ägare Warner Brothers kämpar för att få tillstånd att göra ett TV-spel av det, trots att Atari själva är mer skeptiska. Tillståndet får man i juli, och Atari kraftsamlar för att bli klara med ett spel till julhandeln och börjar marknadsföra det massivt. För att hinna få det klart hoppar man bland annat över utvärderingar med pilotkunder.

Det visar sig vara ödesdigert. Spelet säljer bra till en början – tills folk faktiskt börjar spela det. Snart börjar dock klagomål komma: grafiken är primitiv och spelmekanismen komplicerad och enahanda. Kritiken öker till en storm och spelet floppar totalt. I efterhand nämns det ofta som ett av de sämsta spel som gjorts.

Detta magplask blir branschens motsvarighet till skotten i Sarajevo, och plötligt befinner den sig i fritt fall. Spel slumpas ut för en bråkdel av sitt initiala pris och tillverkarna dör som flugor. Det leder i sin tur till att leksaksaffärer bestämmer sig för att TV-spel varit en fluga som nu blåst över och slutar sälja dem. Försäljningen av TV-spel i Nordamerika går från tre miljarder dollar 1982 till 100 miljoner 1985.

När branschen till slut vaknar till liv igen framåt 1985 är det med en ny, tredje generations spel, men den här gången kommer de inte från USA utan från Japan, där det är Nintendo och Sega som tar över ruljansen för ett antal år framöver.

September 1983 står Atari med omkring tre miljoner osålda kassetter av E. T. i sitt lager i El Paso, Texas. Rykten sprider sig med tiden om att man grävt ner allihop i en soptipp i Alamogordo, New Mexico. Men alla var inte övertygade om ryktet, och det har ofta ansetts varit en urban legend – en kulturell symbol över branschens misslyckande snarare än något som faktiskt hänt.

Tills igår.  I fjol fick nämligen det kanadensiska underhållningsbolaget Fuel Industries tillgång till den misstänkta soptippen, i akt och mening att göra en dokumentär om denna historia. Efter ett år av överklaganden och annat juridiskt strul fick man till slut tillgång till den även fysiskt. Och mycket riktigt, nästan omedelbart stötte man på denna populärkulturella kökkenmödding, alldeles äkta. E. T. och andra osålda spel grävdes upp och dokumenterades.

Dokumentären är delvis bekostad av Xbox Entertainment Studios, som kommer släppa den på Xbox One. Alamogordos borgmästare hoppas på en tillströmning av turister till vad som måste vara ett av de mer osannolika turistmålen hittills.

Atari överlevde dock kraschen, och kom att spela en betydande roll för såväl hemdator- som TV-spelsbranschen under resten av åttiotalet och första halvan av nittiotalet. Men det är en annan historia.