Fordomsteknik

Detta inlägg är del tre i en serie om Konrad Zuse, mannen som 1936 lade grunden till den moderna datorn. Läs del ett här och del två här.

Det är den 28 april 1945, endast dagar kvar av kriget, och Konrad Zuse med familj befinner sig i Göttingen. Dit har han flytt med sin halvfärdiga skapelse Z4 på flaket. Denna resa på 35 mil har tagit dem en hel vecka, eftersom de på grund av bombningarna endast kan färdas på natten. Z4 är Kontinentaleuropas enda dator – COLOSSUS finns i England, men den knäcker tyska koder i all hemlighet och ingen utanför en mycket liten krets känner till den, och Zuses tidigare datorer Z1-Z3 har alla bombats i Berlin. I Göttingen demonstrerar Zuse den dock för professorer på tyska flygvapnets forskningsinstitut. Redan efter ett par veckor där står det dock klart att Tyskland håller på att förlora kriget och invaderas. Göttingen kan också komma att bombas, så Zuse beordras av flygministeriet att ta maskinen till de underjordiska anläggningarna i Nordhausen vid bergskedjan Harz, där Werner von Braun utvecklar och tillverkar de fruktade raketerna V2.

Det är här, i Nordhausen, som krigets vansinne kommer ikapp Konrad Zuse. Här får han se de ohyggliga omständigheter under vilka raketerna byggs, och det är här han får den fulla insikten om den tyska krigsmaskinens ondska. V2-raketerna byggs av tjugo tusen koncentrationslägerfångar i underjordiska tunnlar, och det står klart för Zuse: Var som helst, men inte här.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera på den filosofiska aspekten av denna historia. Konrad Zuse utvecklade avancerad teknik i Tyskland på trettiotalet, och staten var en uppenbar inkomstkälla. Därmed blir Zuse principiellt en nazistkollaboratör. Hur ska eftervärlden betrakta honom? Det finns ingenting som tyder på att Zuse var särskilt politiskt intresserad. Snarare visas här upp ett mönster som man kan känna igen från flera av krigstidens tekniskt banbrytande hjärnor: Werner von Braun ignorerade politiken och gjorde vad som krävdes, inklusive att bli major inom SS, för att få bygga raketer. Alan Turing befanns sig på den vinnande sidan av kriget när han knäckte tyska koder, men ingenting tyder på annat än att även han arbetade mer för vetenskapens framåtskridande än någon politisk övertygelse. Man kan också reflektera över att de belönades mycket olika: SS-officeren von Braun blev hjälte när han tog USA till månen, medan den engelske krigshjälten Turing tog sitt liv efter att ha dömts för homosexualitet, då straffbart i England. Men det är svårt att se att något av dessa genier tagit politisk ställning – deras brott blir snarast att inte ha tagit ställning.

Men Zuse tar alltså till slut ställning, där i Nordhausen, endast veckor innan krigsslutet. Han vill inte ha mer att göra med den tyska krigsmakten och han vägrar lämna Z4 i deras händer. Med hjälp av Werner von Brauns folk får han åter tillgång till en lastbil och fortsätter söderut, bort från kriget. Till slut hamnar de i den lilla alpbyn Hinterstein, och där stannar de.

Livet i ett krigssargat Tyskland är inte lätt. Zuse vill ingenting hellre än att färdigställa Z4, men han har gömd undan den i en lada och familjens överlevnad måste komma först. Zuse är konstnärligt lagd och gör träsnitt med motiv från omgivningarna som han säljer till lokalbefolkningen och de amerikanska trupper som finns där. Som den ingenjör han är utvecklar han till och med ett sätt att färgseparera sina träsnitt, så att han kan trycka färgbilder med dem. Efter ett tag kan han ställa upp maskinen i ett tomt stall, och kan börja arbeta på den igen. Från de amerikanska trupperna får han tag på tomma konservburkar, som han plattar ut för att göra skivor till Z4:s mekaniska minne.

Men för att kunna bygga upp sin dator behöver Konrad Zuse ett lämpligare utrymme. 1947 flyttar han med familj och dator till Hopferau, tre mil från Hinterstein, där Zuse fått tillgång till ett före detta mjöllager, och här lyckas han till slut färdigställa Z4 och testköra den. Elektriciteten är dock mycket opålitlig, och när den alls finns räcker den ofta inte till de fyra kilowatt som maskinen kräver.

Z4 har alltså en beräkningsenhet byggd av 2500 relän, mekaniskt minne, och går i cirka 40 Hertz. Det är den enda kommersiellt tillgängliga dator i ett Europa som annars har fullt upp med att komma på fötter efter kriget, och dess rykte börjar sprida sig. 1948 hör IBM av sig via sitt tyska dotterbolag Hollerith. Man förhandlar länge, men IBM är mer intresserade av existerande patent än vidare forskning, och det hela rinner ut i sanden. Istället lyckas man få ett kontrakt med Remington Rand, som bekostar viss vidare utveckling med mekanisk reläteknik (trots att Zuse vid denna tid blivit alltmer övertygad om att framtidens datorer är helt elektroniska).

Genombrottet kommer dock 1949, när Eduard Stiefel från tekniska universitetet i Zürich hör av sig. Schweiz är inte lika åtgånget av kriget som Tyskland, och Stiefel har fått en budget för att starta en institution för tillämpad matematik. Han vill forska inom numerisk analys och har tittat på alla tillgängliga datorlösningar som finns i världen vid denna tid. I Hopferau visar han en diffrentialekvation för Zuse, som omkodar den till ett program på en hålremsa och kör den. Strömmen räcker, den knappt fungerande Z4 producerar korrekt resultat, och Stiefel bestämmer sig för att lägga 30.000 Schweizerfranc på att forsla datorn till Zürich och låta den lägga grund för sin institution. Därmed kan Konrad Zuse åter starta upp Zuse KG, Tysklands första datorföretag.

I nästa avsnitt ska vi titta närmare på Zuse KG:s datorer under femtio- och sextiotalet, och på Plankalkül, världens första programspråk.