Fordomsteknik

I nästa inlägg blir det mer teknikhistoria, men det här blir något annorlunda. Se det som en väldigt lång ingress.

MEINE DAMEN UND HERREN

Normalt sett skriver jag ju om teknikhistoria. Helst försöker jag skriva om hur tekniken och människorna interagerar och skapar någonting som är större än båda var för sig. Jag vill försöka se framtiden så som den såg ut för de som byggde maskinerna. Men framför allt skriver jag för att jag ibland hittar berättelser som jag helt enkelt måste föra vidare. Det här är en sådan.

LADIES AND GENTLEMEN

18 januari 2013, en stund innan midnatt. Det är råkallt och det finns exakt ett skäl att semestra i Düsseldorf just nu. Kön är lång men välordnad. Väl inne i konstmuséet hänger jag av mig rocken och tänder slipsen. Det finns några andra i rätt kostymering, men bara jag är nördig nog att ha byggt en slips.

Jag slår mig i slang med en annan svensk. Han var här igår, vet var man ska stå för att ljudet ska vara perfekt. Han har köpt fler biljetter än man egentligen får, så han lämnade slipsen hemma för att inte väcka uppmärksamhet. Men han visar bilder på telefonen.

Givetvis är han också frilansande dataprogrammerare. Vi är alla olika på ungefär samma sätt. Vi känner igen varandra i en folksamling, även om vi aldrig träffats. Även om vi inte har blinkande slips.

HEUTE ABENT

Maj 1993, en stund efter lunch. Jag går i gymnasiet och är olik. Introvert, omgivningen skaver, fel saker är roliga, jag passar inte riktigt in. Musik intresserar mig inte särskilt. Datorer intresserar mig desto mer, och jag är engagerad i skolans datorförening ty vid denna tid har datorföreningar fortfarande ett värde. Vi som är medlemmar är olika på ungefär samma sätt. Dit är jag på väg nu och precis här och nu händer något sådant som bara kan hända under tonåren så att hela världen förändras.

Det spelas nämligen musik på stereon i föreningslokalen. Det liknar ingenting jag hört förr, men det jackar in sig rakt in i min själ och min ryggmärg och det finns ett liv före och ett liv efter det här ögonblicket. Det är som att till slut komma hem.

DIE MENSCH-MASCHINE

1971, Düsseldorf. Ett telefonsamtal (min dramatisering).

Brrp. Brrrp. Brp. Brrp. Brrrrp. Brrp. Klick. Tut. Tuuut. Klick.

Hallå.

Eh, hallå Ralf? Det är Florian.

Ah, hej. Hm. Hur är det?

Va? Med bandet, menar du? Ja, det… nej, det är inte bra alls, faktiskt. Michael och Klaus har dragit, de har startat nåt eget. Neu! heter det. Det är därför jag ringer.

Åh. Det var tråkigt att höra. Men det var ett bra namn. Hade ni inte en skiva på gång?

Ja, nummer två, precis som när du slutade. Vi var i Connys studio flera gånger, men… nej, det tar sig inte. Vi har liksom olika temperament. De är… mer rockstjärnor, liksom. Och jag är ju som du, olik rockmusikerna. Så jag är, tja, ensam i bandet nu.

Jag förstår.

Ja. Hm. Så hur går det med arkitekturstudierna?

…

Hallå?

Det går bra.

Jaha. För… äh, kan du inte komma tillbaka? Vi kan börja om, bara du och jag. Ralf och Florian. Våra egna idéer! Framtiden, en ny musik för ett nytt Tyskland, människa och maskin i samklang, du vet! Jag håller på att experimentera med att elförstärka flöjten, och en massa andra elektroniska grejer. Vad säger du?

…

Hallå?

…

Ralf?

Ja.

KRAFTWERK

Ridån faller. På scenen står fyra pulpeter och bakom dem står fyra herrar i övre medelåldern. Bakom dem i sin tur visas en 3D-projektion med de robotar som de nu sjunger om. Robotarna har röd skjorta och svart slips med blinkande lysdioder. Det har jag också. Det är första gången sedan 1978 de spelar i sin hemstad, och deras konsert liknar ingen annan artists. Jag har velat se dem live i tjugo år. Om jag har en religion så är det den här.

Ralf Hütter och Florian Scnheider träffades under musikstudier i slutet av 1960-talet i Düsseldorf. Den progressiva musiken runtom i Europa vid denna tid reagerar mot den populära, kommersiella musiken med sina tre ackord på tre minuter. Det är delvis en nidbild, men en produktiv sådan som dock ger väldigt olika uttryck i olika delar av kontinenten. I Sverige leder den till proggen, som är starkt politisk och har en klar anda av gör-det-själv. I England blommar den ut i musikaliskt mycket avancerad musik som bryter mot alla popens principer.

I Tyskland blir det ett mellanting drivet av hippieerans ideal: allting är tillåtet, alla får vara med och spela, det mesta är politiskt. Ibland väldigt påtagligt så: en av dessa musikerkretsar driver fram Rote Armee Fraktion, sjuttiotalets mest kända terrorister.

Men Hütter och Scnheider passar inte riktigt in. De har båda studerat klassisk musik och är inte särskilt politiska alls. De hör till 1968-generationen, men istället för att som andra stå på barrikader och kräva revolution så observerar de sin omvärld och tonsätter den. Deras omvärld är ett Tyskland där historien och kulturen är orörbar, solkad av en besegrad nationalsocialism. Tysk populärkultur består av glättig schlager, precis sådan musik som avantgardet reagerar emot.

Hütter och Schneider lyssnar inte på den. De lyssnar istället på det tyska efterkrigsundret. Rurhområdet, dess industrier, järnvägar och motorvägar. De låter sig fascineras av hur människa och maskin flyter samman i det moderna samhället. De skaffar helt ny teknik för att återskapa det de hör. Mycket bygger eller modifierar de själva. Och till slut ger de namn åt gruppen efter själva tekniken: Kraftwerk.

Det här inlägget är redan långt nog och skulle kunna bli mycket, mycket längre, men ni har förmodligen redan hört resten av historien: Kraftwerk blir den grupp som mer än någon annan gör popmusiken elektronisk och deras inflytande kan knappast överskattas.

Men det är inte bara musik. Det är lika mycket filosofi och estetik. Kraftwerk är det som uppstår i skärningspunkten mellan människa och maskin, mellan dåtid och framtid. Mycket av deras bildmaterial är förkrigstida antenner, telefoner, och lokomotiv, men de blandar det med syntetiserade röster och datorrenderade ansikten. De klär sig sobert som filmstjärnor från den svartvita tiden. Det är en grupp som inte verkar kunna stå still i den vanliga, tråkiga nutiden. Istället har de skapat en bild av en framtid som utgår från dåtiden och därför framstår som tidlös.

Det fastnade jag totalt för – då, 1993, och fortfarande. Det är exakt vad jag vill att den här bloggen ska handla om: framtiden utgående från fordom. Maskinen och människan som en enhet. ”Vi spelar på maskinerna, och maskinerna spelar på oss”, säger Ralf Hütter. Det gäller alla maskiner. När du tittar på din mobiltelefon tittar den också på dig.

Anledningen till att jag skriver det här inlägget just nu är givetvis att Kraftwerk i dagarna spelar fyra utsålda konserter på Cirkus i Stockholm, samtidigt som deras material är en del av utställningen Dansmaskiner på Moderna Muséet. Jag har inte biljett den här gången, men de kommer också att spela senare i år på Dalhalla utanför Rättvik. I skrivande stund verkar det finnas biljetter kvar. Vi kanske ses där? Leta efter någon med röd skjorta och svart slips med lysdioder. Vi känner säkert igen varandra.

I nästa inlägg hade jag tänkt att det ska bli teknik igen. Då tittar vi lite närmare på den teknik som Kraftwerk använde för att skapa sin musik.