Fordomsteknik

Åtskilliga av läsarna torde vara i färd med att fira den långhelg som kommer sig av Kristi himmelfärdsdag, mer vanvördigt omnämnd Krille Ballong. Så låt mig skriva lite om ballonger. Närmare bestämt japanska autonoma krigsballonger, ett av de mindre väl utfallande tekniska landvinningarna under andra världskriget.

Det hela kan sägas börja med Krakatoas utbrott, ett av de värsta vulkanutbrotten i människans historia (tillika möjligen det starkaste ljud som mänskligheten hört). Denna katastrof blev en starthjälp för flera delar av naturvetenskapen, framför allt den moderna vulkanologin, men observationerna av utbrottets effekter ledde till upptäckter inom nya, oväntade fält.

Bland annat upptäckte flera väderobservatörer att röken från vulkanen gärna rörde sig i smala band någorlunda parallella med ekvatorn, och under 1920-talet hittade den japanske meteorologen Wasaburo Ooishi ett sådant fenomen i närheten av Fujiberget. Han utforskade dess utbredning med väderballonger, men hans forskning nådde knappast utanför Japan. Idag känner vi fenomenet under namnet jetström.

I Japan hade man använt ballonger i krig sedan artonhundratalet, framför allt för spaning, och faktum är att Japans flygvapen har delar av sitt ursprung i denna verksamhet. Under 1944 insåg den japanska nionde arméns tekniska forskningslaboratorium att jetströmmarna, ännu tämligen okända i resten av världen, kunde användas för att sända billig krigsmateriel över Stilla Havet och ända in över det amerikanska fastlandet. Man konstruerade ett ballongburet bombsystem, avsett som ett enkelt men effektivt terrorvapen, och i november 1944 – när jetströmmarna var som starkast – sändes den första Fu-Go, ballongbomben, iväg.

Det var en billig men avancerad konstruktion. Under själva ballongen – tio meter i diameter och gjord först av gummerat silke, senare av ett slags mullbärspapper, och fylld med vätgas – hängde en femtonkilos bomb, fyra femkilos brandbomber, och ett styrsystem. Det sistnämnda bestod av en barometer för att reglera flyghöjden. Ballongen släppte långsamt ut vätgasen, och när den sjunkit till en höjd understigande 8.300 meter aktiverade barometern en mekanism som släppte en av 36 sandsäckar. Med ballasten släppt lyfte ballongen igen, och på så sätt fortsatte resan i en hastighet av 120 till 200 km/h. Efter fyra dagar beräknades de ha kommit in över Amerika, och sandsäckarna skulle då vara slut. Istället började brandbomberna att släppas som ballast, en efter en, och till slut släpptes den stora bomben. Därefter tändes en stubin som sprängde själva ballongen.

De första rapporterna av ballonger nådde det amerikanska försvaret i början av 1945 och orsakade viss oro. För det första visste man inte varifrån de kom, och även om Japan misstänktes från början (vilket senare bekräftades genom att analysera sanden i upphittade sandsäckar) så vägrade man först tro att ballongerna gått hela vägen över Stilla Havet. Snarare trodde man att de släppts upp från skepp eller u-båtar, eller till och med hemliga landstigningar på USA:s västkust. Man visste heller inte vad deras uppgift egentligen var. Bomber var den uppenbara anledningen, men man misstänkte också kemiska eller biologiska vapen, eller till och med inflygning av agenter. De visade sig också vara oväntat svåra att skjuta ner från flygplan, eftersom de flög fort och på hög höjd. Man beslöt sig för att tysta ner företeelsen så gott man kunde.

Det är idag ett imponerande betyg till det amerikanska försvarets mörkläggningskampanj att dessa ballonger är såpass okända. Japanerna släppte iväg omkring nio tusen ballonger, av vilka runt tusen nådde Amerika. De slog ner från Mexiko till Alaska, och så långt österut som Michigan. Det är sannolikt att vissa mindre skogsbränder orsakades av dem, men endast sex dödsfall vid ett tillfälle är bekräftade. Det var just detta tillfälle som fick historien att bli känd, men man gjorde sitt bästa för att förlöjliga detta ”pappersvapen” i pressen.

Kriget var dock redan på väg att ta slut. Japan utvecklade visserligen ännu större ballonger med mer och farligare last, men Amerikas allt fler B-29-räder ändrade prioriteringarna (och förstörde flera vätgasverk), inte minst eftersom mörkläggningskampanjen var så lyckad – Japan fick helt enkelt inga rapporter om lyckade resultat av ballongattackerna. Detta hindrade förvisso inte japansk intern propaganda från att rapportera om enorma bränder och 10.000 döda amerikaner. Den sista ballongen släpptes upp 20 april 1945.

Idag betraktas Fu-Go-ballongerna som en flopp, i den mån de alls är kända. Det är dock lite missvisande. Visserligen orsakade de ingen större skada, men en fortsatt offensiv, kanske med biologiska vapen, hade kunnat utveckla dem till ett effektivt terrorvapen som sänkt det amerikanska självförtroendet märkbart. Det kan också noteras att Japan lyckades skapa ett av världens första autonoma vapensystem för en kostnad av endast $2.200 i dåtidens penningvärde – för alla 9.000 ballonger!

En av de sista ballongerna orsakade också skada på ett oväntat sätt. 10 mars 1945 föll en ballong ner i Hanford, Washington, och orsakade där en kortslutning. Detta ledde till att strömmen försvann för kylpumparna till The B Reactor, världens första plutoniumproducerande reaktor, som inom ramen för Manhattanprojektet skulle komma att avsluta Japans deltagande i kriget på ett betydligt mer avgörande sätt än de japanska mullbärsballongerna.