2012 trettio år senare

Hej bloggläsare!

2011 har varit ett trögt år för bloggen. För att göra någonting åt det tänkte jag presentera någonting som räcker hela 2012. Jag håller på att ta fram en väggkalender för 2012 tilsammans med den välmeriterade hemdatorsamlaren  Anders ”Pugo” Karlsson! Detaljerna är fortfarande under arbete, men tanken är att det kommer att bli en bild av en obskyr hemdator från åttiotalet per månad med en spalt information till den. Såväl bilden som texten kommer vara unik för kalendern och inte publiceras någon annanstan. Förbluffa era vänner och planera er framtid med obskyr teknik från fordom – åttiotalet räcker hela 2012!

Priset beräknas bli omkring 150 kronor. Jag återkommer när den är klar att beställa, men om du är intresserad så får du väldigt gärna skriva en kommentar till det här inlägget.

Annonser
Published in: on 10 november 2011 at 00:30  Comments (7)  

Vår i moskva: Tjernenkov och aprilskämtet

Först hade jag tänkt skriva lite om Kjell Stenssons aprilskämt i SVT från 1962, när han lurade i förvånansvärt stora delar av Sverige att man kunde få färg-TV med hjälp av en nylonstrumpa. Jag vet civilingenjörer som gick på skämtet. Men ärligt talat, ni känner redan till det. Passa dock gärna på att faktiskt se hela inslaget, det är värt sina fem minuter.

Man skulle också kunna skriva något om traditionen av falska Internetstandarder, RFC:er, som emellanåt publiceras första april. Klassikern är förmodligen RFC 1149, 1990 års standardisering av Internetpaket via brevduva (som faktiskt implementerades 2001 av Bergen Linux User Group, vilka skickade nio paket en halvmil med en datafölust på 55%). Men de är också lite för välkända.

Istället tänkte jag skriva om ett helt annat aprilskämt, nämligen Kremvax, som skakade om en ännu ung uppkopplad värld och värmde ett mycket kallt krig några grader ända upp i Pentagon, och vars efterverkningar förbluffar.

Usenet, använt sedan 1980, är kanske världens äldsta ännu använda digitala kommunikationssystem. Det är ett system där användare kan läsa och skriva epostliknande meddelanden till nyhetsservrar, som synkroniserar sig med varandra. På den här tiden utgjordes ryggraden i många datorsystem, inte minst på det unga Internet, av Digital Equipment Corporations VAX-system, och många av servrarna på Usenet hade därför namn som slutade på -vax.

Den 1 april 1984 slog ett meddelande ner som en bomb i några av de politiskt orienterade nyhetsgrupperna på Usenet. Det kom från användaren ”chernenko@kremvax”, och inledningen lydde som följer:

Well, today, 840401, this is at last the Socialist Union of Soviet Republics joining the Usenet network and saying hallo to everybody.

I meddelandehuvudet kunde man notera att det färdats till mcvax, en tämligen central dator i Usenets Europa, via datorerna moskvax och kremvax. I kontaktuppgifterna kunde man också se att nyheter och epost till och från Sovjet skulle gå via kgbvax.

Reaktionerna tog dimensionerna av en störtflod. Sovjetunionen uppkopplad mot västliga nätverk? Till och med Internet, som för inte länge sedan drevs av amerikanska försvarsmakten? Var det sant eller påhittat? Och hade verkligen östblocket tillgång till västliga datorer som VAX – vilka strategiska problem kunde det ge? Till slut började man till och med debattera kostnaden för debatten i sig, som var en viktig fråga under en tid när åtskillig nätverkstrafik skedde via uppringda telefonförbindelser. Det ryktas till och med om att frågan varit ända uppe i Pentagon.

Men givetvis var det ett skämt. Meddelandet hade förfalskats av Piet Beertema, en Internetpionjär i såväl Holland som Europa i stort, och som hade tillträde och kunskap nog för att skapa ett tillräckligt trovärdigt meddelandehuvud. Efter ett par veckor avslöjade han sig och dementerade frågan. De som skrattat från början fick anledning att skratta ännu mer åt den absurda idén att Sovjetunionen skulle få tillträde – eller vilja ha det – till Usenet.

Men riktigt bra skämt ger avtryck i verkligheten. Det dröjde inte längre än till 1990 innan östblocket rämnat tillräckligt för att Usenet skulle representeras på en sovjetisk dator i Moskva, demos.su. Den här gången var det åtskilliga som vägrade tro på det, och ryssarna själva var inte sämre än att de skämtade om frågan – Vadin Antonov, programmerare på sajten ifråga, lovade gärna amerikanska forumskribenter att han minsann var en bluff han också. Och 1991, med Piet Beertemas goda minne, satte Antonov upp en dator med namnet kremvax.demos.su, och därmed hade skämtet till sist
blivit sant.

Men inte nog med det. När hårdföra kommunister försökte återställa en sönderfallande Sovjetunion i en kupp 1991 var kremvax en av mycket få åtkomliga nyhetskällor från Moskva – på den tiden insåg inte diktatorer att Internet var en informationskälla att räkna med – och människor såväl inom som utanför Sovjetunionen kunde där ta del av rapporter, transkriptioner av uttalanden från Boris Jeltsin och annat. Har något aprilskämt haft större bäring på historiens gång?

En fotnot till. Sovjetunionen hade förvisso tillgång till VAX-datorer – inte köpta, men väl stulna och kopierade av sovjetiska och östtyska ingenjörer. Detta blev såpass välkänt att Digital Equipment Corporation, på en bit ledig chipyta på en mikroporocessor skrev in följande text:

”VAX – när du bryr dig tillräckligt för att stjäla det allra bästa”

Här kan du läsa det aprilskämtsinlägget från Usenet.

Published in: on 1 april 2011 at 22:57  Comments (2)  

Zuseföredraget på webben

Nu har mitt föredrag om Konrad Zuse kommit upp på webben också – härifrån kan det laddas ned. Eller hyr mig, så berättar jag det i full tredimensionell verklighet!

Om du istället vill se något lite kompaktare om datorhistoria så rekommenderar jag denna Youtubevideo, som sammanfattar datorhistorien till tonerna av Kraftwerks Computer Liebe.

Published in: on 9 oktober 2010 at 23:26  Kommentera  

Skuggan av Z, del tre: Krig och konservburkar

Detta inlägg är del tre i en serie om Konrad Zuse, mannen som 1936 lade grunden till den moderna datorn. Läs del ett här och del två här.

Det är den 28 april 1945, endast dagar kvar av kriget, och Konrad Zuse med familj befinner sig i Göttingen. Dit har han flytt med sin halvfärdiga skapelse Z4 på flaket. Denna resa på 35 mil har tagit dem en hel vecka, eftersom de på grund av bombningarna endast kan färdas på natten. Z4 är Kontinentaleuropas enda dator – COLOSSUS finns i England, men den knäcker tyska koder i all hemlighet och ingen utanför en mycket liten krets känner till den, och Zuses tidigare datorer Z1-Z3 har alla bombats i Berlin. I Göttingen demonstrerar Zuse den dock för professorer på tyska flygvapnets forskningsinstitut. Redan efter ett par veckor där står det dock klart att Tyskland håller på att förlora kriget och invaderas. Göttingen kan också komma att bombas, så Zuse beordras av flygministeriet att ta maskinen till de underjordiska anläggningarna i Nordhausen vid bergskedjan Harz, där Werner von Braun utvecklar och tillverkar de fruktade raketerna V2.

Det är här, i Nordhausen, som krigets vansinne kommer ikapp Konrad Zuse. Här får han se de ohyggliga omständigheter under vilka raketerna byggs, och det är här han får den fulla insikten om den tyska krigsmaskinens ondska. V2-raketerna byggs av tjugo tusen koncentrationslägerfångar i underjordiska tunnlar, och det står klart för Zuse: Var som helst, men inte här.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och fundera på den filosofiska aspekten av denna historia. Konrad Zuse utvecklade avancerad teknik i Tyskland på trettiotalet, och staten var en uppenbar inkomstkälla. Därmed blir Zuse principiellt en nazistkollaboratör. Hur ska eftervärlden betrakta honom? Det finns ingenting som tyder på att Zuse var särskilt politiskt intresserad. Snarare visas här upp ett mönster som man kan känna igen från flera av krigstidens tekniskt banbrytande hjärnor: Werner von Braun ignorerade politiken och gjorde vad som krävdes, inklusive att bli major inom SS, för att få bygga raketer. Alan Turing befanns sig på den vinnande sidan av kriget när han knäckte tyska koder, men ingenting tyder på annat än att även han arbetade mer för vetenskapens framåtskridande än någon politisk övertygelse. Man kan också reflektera över att de belönades mycket olika: SS-officeren von Braun blev hjälte när han tog USA till månen, medan den engelske krigshjälten Turing tog sitt liv efter att ha dömts för homosexualitet, då straffbart i England. Men det är svårt att se att något av dessa genier tagit politisk ställning – deras brott blir snarast att inte ha tagit ställning.

Men Zuse tar alltså till slut ställning, där i Nordhausen, endast veckor innan krigsslutet. Han vill inte ha mer att göra med den tyska krigsmakten och han vägrar lämna Z4 i deras händer. Med hjälp av Werner von Brauns folk får han åter tillgång till en lastbil och fortsätter söderut, bort från kriget. Till slut hamnar de i den lilla alpbyn Hinterstein, och där stannar de.

Livet i ett krigssargat Tyskland är inte lätt. Zuse vill ingenting hellre än att färdigställa Z4, men han har gömd undan den i en lada och familjens överlevnad måste komma först. Zuse är konstnärligt lagd och gör träsnitt med motiv från omgivningarna som han säljer till lokalbefolkningen och de amerikanska trupper som finns där. Som den ingenjör han är utvecklar han till och med ett sätt att färgseparera sina träsnitt, så att han kan trycka färgbilder med dem. Efter ett tag kan han ställa upp maskinen i ett tomt stall, och kan börja arbeta på den igen. Från de amerikanska trupperna får han tag på tomma konservburkar, som han plattar ut för att göra skivor till Z4:s mekaniska minne.

Men för att kunna bygga upp sin dator behöver Konrad Zuse ett lämpligare utrymme. 1947 flyttar han med familj och dator till Hopferau, tre mil från Hinterstein, där Zuse fått tillgång till ett före detta mjöllager, och här lyckas han till slut färdigställa Z4 och testköra den. Elektriciteten är dock mycket opålitlig, och när den alls finns räcker den ofta inte till de fyra kilowatt som maskinen kräver.

Z4 har alltså en beräkningsenhet byggd av 2500 relän, mekaniskt minne, och går i cirka 40 Hertz. Det är den enda kommersiellt tillgängliga dator i ett Europa som annars har fullt upp med att komma på fötter efter kriget, och dess rykte börjar sprida sig. 1948 hör IBM av sig via sitt tyska dotterbolag Hollerith. Man förhandlar länge, men IBM är mer intresserade av existerande patent än vidare forskning, och det hela rinner ut i sanden. Istället lyckas man få ett kontrakt med Remington Rand, som bekostar viss vidare utveckling med mekanisk reläteknik (trots att Zuse vid denna tid blivit alltmer övertygad om att framtidens datorer är helt elektroniska).

Genombrottet kommer dock 1949, när Eduard Stiefel från tekniska universitetet i Zürich hör av sig. Schweiz är inte lika åtgånget av kriget som Tyskland, och Stiefel har fått en budget för att starta en institution för tillämpad matematik. Han vill forska inom numerisk analys och har tittat på alla tillgängliga datorlösningar som finns i världen vid denna tid. I Hopferau visar han en diffrentialekvation för Zuse, som omkodar den till ett program på en hålremsa och kör den. Strömmen räcker, den knappt fungerande Z4 producerar korrekt resultat, och Stiefel bestämmer sig för att lägga 30.000 Schweizerfranc på att forsla datorn till Zürich och låta den lägga grund för sin institution. Därmed kan Konrad Zuse åter starta upp Zuse KG, Tysklands första datorföretag.

I nästa avsnitt ska vi titta närmare på Zuse KG:s datorer under femtio- och sextiotalet, och på Plankalkül, världens första programspråk.

Published in: on 12 juli 2010 at 17:07  Comments (2)  

Skuggan av Z, del två: bomber och reläer

Detta inlägg är del två i en serie om Konrad Zuse, mannen som 1936 lade grunden till den moderna datorn. Läs del ett här.

När vi sist såg Konrad Zuse hade han precis färdigställt Z1, världens första elektriska dator. Han konstruerade den av 30.000 figursågade metallskivor i sina föräldrars vardagsrum. Men han var inte helt nöjd med den. Mekanikens komplexitet krävde en finmekanisk precision som han helt enkelt inte kunde uppnå på egen hand, vilket gjorde maskinen opålitlig. Zuse valde istället att gå vidare med elektriska reläer. Han hade övervägt dem redan till Z1, men kom att välja metallskivorna eftersom de var kompaktare – en relämaskin hade förmodligen inte ens fått plats i vardagsrummet. Nu började han dock bygga en ny maskin.

Vi kan här notera att Zuse redan nu övervägde att bygga sin maskin med vakuumrör. Idén kom från hans vän Helmut Screyer, en ingenjör i högfrekvensteknik, men Zuse trodde först att det var ett skämt (han beskrev det som en ”Schnappsidée”). Men när vännerna diskuterat tanken kom de fram till att den var fullt tänkbar. Elektronrör var åtskilligt snabbare än såväl mekanik som reläer. De fann dock att tekniken inte var mogen för det: logiska operatorer fanns inte i rörform, och de lämpade sig dåligt att seriekopplas på det sätt som behövdes.

Zuse återanvände det mekaniska minnet, som fungerade bra nog och var mycket billigt att bygga (och som han dessutom hade patent på), men konstruerade en ny beräkningsenhet av 800 begagnade reläer som han skaffat från gamla telefonväxlar. Resultatet kallade han Z2, och den övertygade honom om att reläer var en användbar teknik, och den tekniken ville han nu ta till sin fullländning.

Problemet var att Zuse började bygga sin Z2 1939, och kriget satte käppar i hjulet för honom. Han blev inkallad till soldat i infanteriet, och hade begränsad tid att arbeta med konstruktionen. Han vände sig till militären för att försöka övertyga dem om att dessa räknemaskiner var av nationellt intresse, men när myndigheterna fått klart för sig att han behövde flera år på sig fick han avslag – hur lång tid trodde han egentligen att det skulle ta att vinna kriget!? Hans maskin bedömdes som ”strategiskt ointressant” i ett Tyskland där kriget styrde allting. Men han slapp ifrån sin militärtjänstgöring, inte för att bygga datorer, utan för att fortsätta sitt gamla arbete med att konstruera flygplan.

Zuse arbetade dock vidare på sina idéer på fritiden och slutförde arbetet med Z2 1941. När han kunde visa upp en färdig maskin lyckades Zuse få upp intresse för den från statsmakten, och det tyska aerodynamiska forkningsinstitutet gav honom ett mindre anslag. De närmaste två åren skulle han tillämpa sina tankar på en dator helt byggd av elektriska reläer, kallad Z3, som skulle bevisa att denna teknik var kommersiellt användbar.

Med elektronikens hjälp kunde han nu också realisera sina planer på en mycket avancerad logisk beräkningsenhet. Den kunde förutom heltal också hantera flyttal – alltså decimaltal som beskrivs på ett sätt som är oberoende av decimalkommats placering, vilket möjliggör även mycket små och mycket stora tal. Detta behärskade t ex IBM inte förrän 1954. Den hade sinnrika metoder för att multiplicera och dividera med mycket få klockcykler, och kunde även beräkna kvadratrötter. Den hade till och med representationer för oändligt stora tal, och kunde hantera sådana oändligheter matematiskt korrekt. Maskinen kunde köras med en klockfrekvens på 5,3 Hertz innan reläerna började få överslag, vilket möjliggjorde multiplikation av två flyttal på tre sekunder. Som de tidigare maskinerna hade den ett minne som kunde lagra 64 tal, och var fullt programmerbar från hålremsor. Den bestod av 2400 reläer, vägde ett ton och had en strömförbrukning på omkring 4 kilowatt. Z3 var världens första fullt fungerande och generellt programmerbara dator.

Zuse hade vid den här tiden startat ett företag vid sidan om arbetet på aerodynamikinstitutet, och beslöt sig 1942 för att börja bygga en maskin kallad Z4 – denna gång med kommersiell avsikt. Men arbetet gick trögt under kriget. Hans tidigare arbetsgivare, flygplanstillverkaren Henschel, lät honom dock bygga två relämaskiner för att mäta ytan på vingar med. Dessa, kallade S1 och S2, bestod av 600 respektive 800 reläer och stod klara 1942. De var sannolikt de första datorer i världen som användes inom industriproduktion. S2 hade dessutom en analog- till digitalomvandlare, sannolikt även denna den första i sitt slag.

Arbetet med Z4 tog större delen av tiden fram till krigsslutet. Det blev allt svårare att arbeta i Berlin, och från 1943 bombades staden nästan dagligen. Zuse fick flytta maskinen till säkrare lokaler flera gånger, och de tidigare maskinerna föll alla offer för bomber. Till slut blev situationen i Berlin ohållbar. Zuse och hans fru Gisela, som var gravid vid tillfället, bestämde sig för att fly till Göttingen, där han skulle presentera sin dator för professorer på aerodynamikinstitutet.

Datorn i sig kom att göra detta enklare – men enbart på grund av ett missförstånd. Jag har här benämnt Zuses maskiner Z1-Z4, men det är något av en efterhandskonstruktion. Vid denna tid kallade Zuse dem för V1-V4, där V stod för Versuchsmodell, försöksmodell. Detta ledde till att militären misstog Z4 för att vara en efterföljare till den ökända raketen V2, vilket i sin tur ledde till att Zuse fick förfogande till en militär lastbil. I den flydde han mot Göttingen, med sin gravida fru i passagerarsätet och sin banbrytande maskin på lastbilsflaket. Men det han såg i Göttingen skulle få honom att fly vidare. I nästa avsnitt ska jag berätta om detta, och hur Konrad Zuse slutförde arbetet på Europas enda dator med hjälp av konservburkar och träsnittstavlor.

Published in: on 3 maj 2010 at 00:50  Comments (2)  
%d bloggare gillar detta: