Fordomsteknik

I helgen besökte jag en vän i Stockholm. Där bevistade vi bland annat en konsert inom ramen för LjudOljud 2010, Kungliga musikhögskolans festival för komposition och dirigering. Jag tvingas dock erkänna att det inte var i första hand musiken i sig som lockade mig även om den förvisso fascinerade – alltifrån en examenskonsert för barockensamble till ett stycke för sex skivspelare, förstärkt röst och frigolit – utan i första hand konsertlokalen.

Lokalen var nämligen R1, platsen för Sveriges första kärnreaktor, belägen 166 trappsteg under KTH:s campus på Drottning Kristinas väg. Där, bakom en anonym källardörr ner till trappvalvet, skedde Sveriges första självunderhållande kärnreaktion klockan en minut i sju, kvällen den 13 juli 1954. Reaktorn var i drift till 1970.

Redan i november 1945, i skuggan av de båda atombomber som få utanför USA:s militär trott varit praktiskt möjliga, tillsattes den statliga Atomkommittén, vars uppgift var att utreda atomkraftens användning i Sverige. Dess slutsatser ledde två år senare till bildandet av AB Atomenergi, ett bolagt samägt mellan staten och ett antal privata och kommunala företag, som skulle utveckla experimentella reaktorer och undersöka utvinning av svenskt uran.

Redan här ser vi utvecklingen av det som under 50-talet skulle bli känt som Den svenska linjen. Efterkrigstiden och det begynnande kalla kriget ledde till Sveriges neutralitetspolitik, och som neutralt land var det en naturlig tanke att bli självförsörjande på kärnenergi. Man planerade att utvinna det uran som finns naturligt i t ex Västergötland, och tänkte sig att byta uran mot norskt tungt vatten. Därmed skulle man vara helt självförsörjande på såväl kärnbränsle som konstruktion av reaktorer.

En vid denna tid lika naturlig tanke var ett svenskt kärnvapenprogram. Möjligen kom till och med detta först, efter att den amerikanska regeringen 1945 påpekat nödvändigheten för Sveriges regering att skaffa kontroll över de uranfyndigheter som fanns, och helst också ställa dem till allierat förfogande. Regeringen biföll det första, men avslog det andra. Medan AB Atomenergi fick ägna sig åt fredlig kärnkraft arbetade Försvarets forskningsanstalt under betydligt hemligare former på att ta fram en svensk atombomb.

Det var i ljuset av detta som R1 alltså togs i drift 1954. Det var en reaktor med en effekt på 300 kW, senare 1 MW, som drevs på icke anrikat uran. Det var dock inte västgötskt utan franskt, eftersom man inte kommit igång med utvinningen, och det tunga vattnet som utgjorde moderator var från Norge. Reaktorn var utrustad med ett rörpostsystem för bestrålning av mindre preparat, som kom att spela stor roll för till exempel medicinsk forskning. Man hade till och med en brits rakt under reaktorn där patienter kunde bestrålas.

Den svenska linjen var alltså inte riktigt svensk ens från början. Utvinningen av kärnbränsle tog aldrig fart, och istället köpte man in material från USA, som dock var noga inspekterat för att inte kunna användas till kärnvapen. Det svenska kärnvapenprogrammet fortsatte visserligen, men vållade alltmer debatt under femtiotalet, och socialdemokratin var splittrad i frågan. Officiellt lät man FOA i första hand forska om skydd mot kärnvapen snarare än utveckling av egna sådana. I svensk kompromissanda tog man fram man den så kallade handlingsfrihetslinjen: man utvecklade inte kärnvapen, men förband sig inte heller att avstå.

Men forskningen fortsatte likväl – fast åt olika håll. De civila och militära tillämpningarna krävde alltmer olika optimeringar, och den civila kärnkraften blev prioriterad. Sverige sonderade till och med möjligheten att köpa in amerikanska kärnvapen, men USA vägrade diskutera saken med ett land som inte var medlem av NATO, och bestämde sig sedemera för att det västliga försvaret mot Sovjet gagnades bättre av att Sverige satsade sina relativt små försvarsanslag på konventionella vapen. Likväl planerades under en period atomvapenbärande versioner av såväl A32 Lansen som AJ 37 Viggen. Eftersom dessa flygplan hade relativt begränsad räckvidd tänkte man sig taktiska kärnvapen avsedda för t ex hamnar och flygbaser på den sovjetiska sidan av Östersjön.

Med tiden blev dock det svenska kärnvapenprogrammet alltmer ohållbart. Kostnaderna var enorma, och med fördyringarna av det nya flygvapensystemet Viggen började man inom försvaret undra om inte pengarna var bättre satsade på konventionella vapen. Frågan ställdes på sin spets när ett antal av världens länder förhandlade fram icke-spridningsavtalet för att förhindra utbredning av kärnvapen. Sverige undvek först frågan så gott det gick enligt handlingsfrihetslinjen, men i längden fann man sig 1968 tvungen att skriva under. Detta stoppade effektivt det svenska kärnvapenprogrammet.

R1 hade under tiden spelat sin roll som experimentreaktor väl. Förutom att vara bas för forskningen hade den som sagt också använts till medicinska ändamål, men dess funktion som vetenskapligt nationellt flaggskepp var också viktig, dit varje års Nobelpristagare i fysik kom på besök. Gradvis sjönk dock intresset när modernare reaktorer konstruerats på annat håll. Under 60-talet användes R1 alltmer i undervisning, och 1970, två år efter Sverige undertecknade icke-spridningsavtalet, lades R1 ner. 1982 revs själva reaktorn, efter att radioaktiviteten minskat tillräckligt för att detta skulle bli möjligt.

Idag är reaktorhallen en ekande underjordisk betonghall, med tomma kontor, övergivna mätartavlor och en miljö långt ifrån femtiotalets välstädade vykortsbilder. Men miljön är inte mindre suggestiv. Att studenter har festat här är uppenbart. Mindre uppenbart är att Madonna spelade in delar av videon till 1998 års singel Nothing Really Matters här. Och nu håller alltså Kungliga Musikhögskolan festivaler för experimentell musik här. Akustiken och utseendet får besökaren att associera till en kyrka – en katedral för den tidigaste efterkrigstidens tro på atomens framtidskraft.

Madonna: Nothing Really Matters. Notera de numrerade väggsegmenten i den stora salen – detta är själva reaktorhallen. Även bilder från korridorerna finns med.