Kriget, geniet, och det mekaniska isberget

Enligt legenden ska det ha gått till på följande sätt.

Det är en sen kväll mitt under brinnande världskrig 1942. Lord Louis  Mountbatten, Chief of Combined Operations i brittiska krigsmakten, knackar på dörren till premiärministerns resident Chequers med ett paket under armen och ber att få prata med Winston Churchill. Han får dock veta att det inte är möjligt: premiärministern ligger i badet och vill inte bli störd.

”Bra”, svarar Mountbatten. ”Det är precis där jag vill ha honom.” Och så tränger han sig förbi tjänstefolket, banar väg till badrummet och kliver in till en blöt och irriterad Winston Churchill. Denne blir inte vänskapligare inställd av att Mountbatten packar upp sitt paket, vilket visar sig innehålla ett stort stycke is, och helt sonika släpper ner det mellan premiärministerns ben.

Några minunter senare hade Churchills irritation mildrats betänkligt. Isen hade nämligen inte visat några tecken på att smälta, trots det ångande heta badvattnet. Det var nämligen inte vanlig is. Det var pykrete.

Pykrete fick sitt namn av Geoffrey Pyke, brittisk journalist, uppfinnare och excentriker. Han hade en brokig bakgrund. Som krigsjournalist i Tyskland under första världskriget blev han den förste engelsman som lyckats fly från ett tyskt koncentrationsläger ända tillbaka till England, genom att i lägret vetenskapligt studera och dra slutsatser av tidigare misslyckade flyktförsök. Väl hemma började han istället utveckla egna system för att spekulera i råvarumarknaden – under en period ska han till exempel ha kontrollerat en fjärdedel av världens produktion av tenn – och använde pengarna till att skapa en skola med en egen pedagogik, förvånansvärt modern, som dock fick läggas ner när Pykes råvaruspekulationer föll samman 1929.

Hitlers maktövertagande i Tyskland skrämde honom, och strax innan andra världskrigets utbrott ledde han en operation för att i hemlighet utföra en opinionsundersökning bland vanliga tyskar för att få reda på vad de egentligen tyckte om den nya regimen. Pykes idé, som den genomrationella person han var, gick ut på att skicka resultatet till Hitler för att övertyga honom om bristen på stöd för den nazistiska politiken. Kriget hann dock emellan, och resultatet användes istället i BBC World Service.

Istället riktade Pyke in sig på att att utveckla det moderna krigets maskineri för att hjälpa England försvara sig. Bland annat föreslog han en idé för att med mikrofoner, upphängda i ballonger, triangulera in fientliga flygplan. Idén skulle dock göras omodern av radarn.

Det var dock ett skruvdrivet snöfordon, avsett för att användas i Norge, Rumänien och Norditalien, som fick militären att få upp ögonen för Pyke. Han hade dykt upp hos tidigare nämnde Lord Mountbatten och framhöll att militären behövde honom, ”för jag är en man som tänker.”

Mountbatten hade redan tidigare hört talas om Pyke och insåg att en sådan kreativ hjärna var en stor tillgång för krigsmaskineriet, inte minst för hans katalyserande effekt på andra ingenjörer.

Pyke första uppgit var att hitta på ett sätt att skydda fartyg i nordliga vatten från det stora problemet med nedisning. Men hans vilda hjärna vägrade lösa en given uppgift, utan började spinna vidare mot andra håll. Varför bekämpa isen när man kan använda den? Is är billigt och enkelt att forma. Kunde man kanske bygga fartyg av isberg?

Pyke förstorade tanken till ett enormt hangarfartyg i norra Atlanten. Konventionella hangarfartyg var ännu ganska små, och det var svårt nog att starta och landa en Spitfire på dem. Med Pykes tankar skulle man kunna skapa ett skepp så stort att även bombplan skulle kunna starta och landa på dem. Det skulle göra det möjligt för USA:s flygvapen att bistå England i kriget.

Is har dock vissa problem. Det är skört och splittras av kraftiga stötar. Naturliga isberg ansågs också för riskabla eftersom materialet i dessa mängder hade opålitliga strukturella egenkaper. Bland annat fanns risken att de plötsligt tippade.

Men projektet tog en helt nyvändning när Pyke snubblade över en forskningsrapport från en viss Herman Mark, som gjort experiment med att förstärka is med fibrer på ungefär samma sätt som betong armeras med järn. Detta fångade Pyke upp och uppfann ett material som han kallade pykrete. Det bestod av is förstärkt med fyra till 14 procent sågspån eller pappersmassa.

Skillnaden i uppträdande hos materialet var dramatiska. Styrkan i pykrete kan jämföras med betong, trots en mycket lägre densitet och en mycket billigare tillverkning. Materialet tål också beskjutning förvånansvärt väl och krossas inte som is, utan fångar upp en projektil som endast leder till en mindre krater. Tanken jäste vidare i Pykes hjärna. Med frysaggregat kunde man laga skeppet omedelbart efter attacker, eftersom materialet – vatten – fanns tillgängligt i överflöd. Han skissade också på idéer om vattenkanoner som defensiva vapen, som med superkylt vatten skulle kunna frysa in fientliga fartyg i isblock. Han hade kort sagt tagit nedisning av fartyg hela vägen från ett problem till ett vapen.

Det var med dessa resultat i ryggen som Lord Mountbatten släppte en klump pykrete i Churchills badvatten. Premiärministern blev entusiastisk och beordrade omedelbart arbete på projektet, och Pyke med medarbetare placerades i en hemlig utvecklingsanläggning mitt i London, maskerad till köttlager, där experiment med frysning kunde ske på ett tillräckligt trovärdigt sätt. Och redan experimenten blev storslagna.

1943 byggdes nämligen en skalmodell i Patricia Lake, en sjö i en nationalpark i Alberta, Kanada. Den var tio meter bred, 18 meter lång och hade en vikt på tusen ton. En liten motor på en hästkraft räckte för att driva ett kylaggregat för att hålla den kall. Att skeppet hamnade i Kanada hade kanske ett samband med att experiment hade visat att kanadensisk gran hade bäst egenskaper av de träförstärkningar man testat. Prototypen visade goda testresultat, inte minst vad gäller hållfasthet mot skottlossning, vilket Lord Mountbatten ska ha provat själv med ett hagelgevär.

Nu började man på allvar ta fram ritningar för det färdiga skeppet, kallat HMS Habakkuk efter den bibliske profeten, och här börjar planernas omfattning bli direkt svindlande. Man tänkte sig ett skepp av en ihålig, enorm fyrkantsbalk av pykrete. 600 meter långt, 100 meter brett, och med tolv meter tjocka väggar skulle det vara närmast osårbart. Vikten beräknades till 2,2 miljoner ton. Ångdrivna generatorer skulle driva 26 elmotorer för framdrivning, och kylaggregaten skulle skicka trettio grader kall luft genom håligheter i skrovet för att hindra fartyget från att smälta. Skeppet skulle kunna husera 150 Spitfireplan, och även tyngre bombplan skulle kunna starta och landa från denna enorma mekaniserade ö av is.

Nu började dock problemen dyka upp. Ett av dem var isens egenskap att deformeras av tryck, vilket skulle kräva stålförstärkningar och ett isolerande ytterskikt. Den ursprungliga planen talade om en budget på 700.000 pund, men enbart dessa förändringar fördyrade planen med 2,5 miljoner pund. Styrning och navigering var också problem som aldrig löstes fullständigt. Kylanläggningen krävde också enorma mängder stål, vilket det var ont om under kriget. Projektet blev allt senare och allt dyrare.

Samtidigt skedde utveckling på annat håll som gradvis urholkade konceptet. Nya flygplanstyper med längre räckvidd, tillsammans med avtal mellan USA och Portugal som gav möjlighet att använda flygfält på Azorerna, gjorde helt enkelt Habakkuk onödigt. De amerikanska militärerna hade också en något mer skeptisk hållning till brittiska excentriker än Churchill hade. Att Pyke hade kallat en ansvarig amiral för ”en kärring” i ett telegram hjälpte inte heller. I december 1943 lades Projekt Habakkuk ned. Kriget i Europa skulle vinnas med mer konventionella metoder, och nedkämpandet av Japan skedde inte via en invasion från frusna skepp utan från luften med kluvna atomer.

Geoffrey Pyke fortsatte att försöka förbättra världen efter kriget, fortfarande på strikt rationella bevekelsegrunder. Till exempel noterade han att energin i socker kostade ungefär lika mycket som energin i kol, och eftersom det var mera ont om kol än arbetskraft var det därför var logiskt att driva järnvägsvagnar med muskelkraft snarare än med ånglok. Men hans stjärna dalade snabbt, och han blev allt bittrare i samma takt som han insåg att världen inte delade hans rationella syn på tillvaron. På kvällen den 21 februari 1948 tog han sitt liv med hjälp av sömnmedel.

Prototypen till Projekt Habakkuk guppade dock vidare i Patricia Lake nästan lika länge. Det tog tre somrar efter dess konstruktion innan den hade smält helt.

Published in: on 19 december 2009 at 01:58  Comments (1)  

The URI to TrackBack this entry is: https://fordomsteknik.se/2009/12/19/kriget-geniet-och-det-mekaniska-isberget/trackback/

RSS feed for comments on this post.

One CommentLämna en kommentar

  1. […] dyker upp lite här och var genom teknikhistorien. Vi har redan skrivit om hur Geoffery Pyke, uppfinnaren av pykrete, fick anställning hos brittiska militären tack vare […]


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: